ylandet har tystnat
det andnödssuckar framför mig
tänker att kanske kan
resa det, få upp det
väger lite lätt på hälarna
ser mig omkring, ingen, ingen
med en lätt knyck, ett ryck
bladen singlar i väntansrum
suktar efter ett självt
söker i vindlande melankoli
men hånnesligt ömkligt
skamknycklas drömmar
var de tre, eller fyra
då hade en stund många öron
det har inte tiden förstått
i sin ovända skriftspegling
i en virvlande krokibalett
på sönderslaget spretigt
rutigt marmorslätt golv
en var på väg
en sköt sin fru
en ordnade med stadens ljus
Café Trieste larmar tomt
i ett hörn slaghamras
svärmandets tvinande nesa
köttets obetäckta lustvrål
någon slirigt famösnämner
slickar i sig unken honung
någon lystet blicksuger
parnassens sköten och stånd
Café Trieste larmar tomt
ylandet har tystnat
det rävsover framför mig
tänker att kanske kan
resa det, få upp det