Viltvarning

 

På bilradion berättade en släpig röst om flera olyckor på vägarna. Rådjur.  Jag slog av lite på farten och ruskade på mig för att öka vaksamheten i kroppen.  Jag var på väg upp till Värmland och hade valt mindre vägar för att slippa motorvägsdunket.  Skulle bli gott att hinna med en kaffe på det fina gammaldags kaféet på hörnan i Arvika. Nära nu. Modern skulle naturligtvis sätta på kokpannan direkt men jag ville ha en kopp själv, samla mig, innan jag vandrade de sista metrarna över till henne. Hade aldrig förstått varför hon flyttade från Kristinehamn till Arvika, hade det kanske varit en man i ett sent kärleksäventyr? Hade ju varit roligt för henne, men svårt att tro. Nå, jag bytte gärna Kristinehamns Picasso staty mot Rottnens konstmuseum de flesta dagar i veckan, om inte alla.

Min bror hade ringt och berättat att mamma inte hade långt kvar men att han inte fick säga något. Han hade varit med henne på sjukhuset. Jag kom på att vi pratat om att jag skulle hämta en byrå som en av döttrarna gärna ville ha.

Körde av vägen och in på en obemannad tankstation.  Det stod en mörk bil parkerad lite vid sidan om. Motorstopp och övergiven tänkte jag medan jag stod bakom och pinkar. Det var kallt och i duggregnet och blåsten skyndade jag tillbaka till min bil. Jag tog ut en överdragströja från bagaget. Bakom ratten vände jag mig om i samma ögonblick som ett par strålkastarljus sveper över stationen och såg då att i framsätet på den mörka bilen skymtade två skepnader.  Vad gjorde de?  Märkligt, såg jag verkligen någon? Jag missade backen, växellådan skriker och jag fick starta om. Dörren rycktes upp i samma ögonblick.

”Va fan gör du, kan du inte köra!”. ”Jo, men…”. ”Vart skall du?” ”Arvika, men …” ”Du skall andra hållet. Kör du!”. Han satt vänd mot mig och då såg jag kniven. Det här händer inte tänkte jag och tvekade. Det gjorde inte han, han drog in kniven någon centimeter genom skjortan. ”Kör, sa jag!”.

Jag är en sådan som funderar. Till exempel hade jag ofta funderat över hur ont det skulle göra att få en kniv i sig. Kanske inte så farligt hade jag tänkt, men ändrat mig när jag tänkte vidare hur mycket det sved när man skar sig på en papperskant. Knivsticket i sidan gjorde ont, mycket ont. Jag svängde upp på vägen och körde tillbaka åt det håll jag kom ifrån.

Ingen av oss sade något på länge tills han såg kort på mig. ”Du, synd det där med skjortan. Jag köper en ny till dig när vi är framme”. Jag vågade först inte fråga om vad som menades med ”framme”. Jag visste inte heller om jag vill veta. Ända till Malmö? Köpenhamn? Eller kanske inte få något svar.  Till sist frågade jag. ”Skit du i det”. Kanske det mest väntade svaret.

Efter en stund dristade jag mig till att snegla lite på honom. Han öppnade sidfönstret och började  röka. ”Ok, va”.

Jag nickar stumt.  Artigt, tänkte jag med ett inre snett leende. Något i hans sätt, hans utseende, fick minnen att vridas runt och fogas samman. Som psykologstuderande, 25-30 år sedan, hade jag vikarierat runt på behandlingsinstitutioner för unga människor. Ibland användes de hemmen för förvaring i väntan på utredning, placering. För det mesta hade det gått bra men en lördag på en av institutionerna hade det blivit ett mindre helvete. Jag och en tjej, hon var knappt 20, jag något år äldre, hade fått nattvikariatet. Ingen ordinarie på plats. När vi inte var i samma rum som någon av ungdomarna slogs någonting sönder. En fåtölj, en tavla. Ungdomarna hotade att döda oss om vi ringde polisen. Gunilla hindrade mig, vi vågar inte, sade hon. Vi väntar tills dagspasset kommer, fortsatte hon.

Strax därefter fann jag mig stående med en skruvmejsel mot magen. Ett par av killarna ville in till en tjej som barrikaderat sin dörr. Jag hade ställt mig i vägen och vägrade att flytta på mig. Till slut ryckte ledaren för gruppen på axlarna och gick därifrån.

Jag pratade mig ur situationen, den gången.  Ledaren, jag kommer inte ihåg vad han hette, hade ett viltsvinshuvud tatuerat på armen.  Han hade sparkat sönder en vårdares ansikte berättades det. Rätt åt honom, muttrade han bara när jag frågat om varför.

Jag hade en stark känsla av att det är samma man jag har bredvid mig nu. Han kommer säkert inte ihåg mig. Kan jag prata mig ur det här?

Han ville diskutera golf. Jag var tvungen att erkänna att jag spelat mycket lite och inte hade ett handikapp man pratade om. ”Jo, men säg!” Han skrattar gott.

Skulle jag kunna knuffa ut honom som de gör i filmerna? Knivsticket gör sig påmint. Det håller inte med mig om några möjliga äventyrliga beslut.

Han var pratsam, berättade om sin släkt. Många hade klarat sig på “tjyveri”, som han uttryckte de,  genom generationer. Hans farbror hade som taktik att ta stötar som inte hade för hög straffskala. Åke, som farbrodern hette,  hade räknat ut att han efter 15 års ålder gått runt på 62% ute och 38% inne. Målet var två tredjedelar. Då hade man ett gott liv resonerade Åke. Ville jag veta att han hette Åke?

”Tänker du likadant?” frågade jag.

”Vad fan tror du! Småhandlare” fnyste han. ”Vart skulle du? Javisst, Arvika. Kör fortare förresten. Fortare.”  Lika bra, tänkte jag. ”Det kommer att ta tid, så kör på. Import/export jobbar jag med. Mest import. Flickor och lite annat.” Jag ville inte höra mer.

Lövskog inramade vägen. Branta diken på båda sidor. Solens sena strålar bröts i de sista löven för hösten.

Han fortsatte med att fråga om vad jag gjorde, om jobb, om barnen, om min fru – har hon fin figur, har ni det bra i sängen, trist med samma? Efter ett batteri av frågor där jag samtidigt som jag svarade tänkte att så här många frågor om mitt liv har jag knappast fått från någon, vän, kollega eller krogbekant. Är det ett spel jag inte känner till, utbildad psykolog som jag är. Blev inte så mycket psykologi efter examen, har jobbat med marknadsundersökningar sedan dess har jag precis berättat. ”Fint” sade han, ”psykologer är inget att ha”.

Han satt sedan tyst länge. Skönt, tyckte jag först. Han fingrade ömsomt på sin mobil och ömsomt på kniven.  Låter han marknadsundersökare leva, tänkte jag.

På radion sjöng Bobbie Gentry ”Fancy”.  En låt som handlar om modern som tvingar sin dotter till prostitution för att eländet har nått botten och hedern gärna byts mot en skål med bönor.

Kvällsdimmorna låg nu över de ängar som öppnade upp skogen.  Jag hade länge spanat utmed vägen. Med tummen höjde jag ljudet något samtidigt som jag ökade farten. En viltsvinsfamilj, med två galtar, var i färd med att ta sig upp ur diket och över vägen. Märkligt, två galtar. Jag ställer mig på gasen, han tittar upp. Hakan har fallit när han vänder sin blick mot mig.

Det blinkade rött. Ambulanspersonalen lyfte mig ur bilen. Ena benet smärtade.

”Vilken idiot, inget säkerhetsbälte, stendöd”.

Räknas detta som dråp, tänkte jag när de lade mig på båren.