Swedish Grace – en svensk thriller

 

Jag bränner mig lite på tungan  samtidigt som jag avfärdar en avundsjuk tanke om hur vacker Tina är. En skön och fri ande, tänker jag. Med filtar virade om oss ser vi ut över torget. Kommenterar omgivningen.  Då och då fäster jag ögonen i en passerande man. Mäter hur länge jag kan hålla kvar hans blick innan den ofrånkomligen söker sig till väninnan. Jag jublar inom mig själv när jag lyckas hela vägen. Så är det.

”Du, säger hon. Du vet, kaffekopparna, servisen, du var så glad för. Du sade ju att den stals från flyttlasset. Andreas har likadana. Hans far, antikvitetshandlaren hade fått honom att köpa dem sade han. Han måste tycka de är märkvärdiga, tog fram dem när vi firade häromveckan. Hemma för en gångs skull, inte ute. Skall vara så himla flott annars.”

Hon har vänt sig mot mig, håller mig i armen. Hennes ögon glittrar. Hon är en varelse att bli betagen i och av. In i mig vibrerar och sjunker ett stråk av lust till henne. Jag vill det inte, och jag vill. Gör vad jag kan för att inte fördjupa och förlora mig. Vet inte hur jag skall förhålla mig. Så har det varit sedan vi lärde känna varandra. Jag har lovat mig själv att jag aldrig skall säga något, föra det på tal. Jag vet att jag har satt henne på piedestal. Det man inte kan få, tänker jag. Jag åtrår hennes sätt, att kunna vara både ystert livsbejakande och behagfull i samma person. Åtrår henne på alla vis.

”Men”, säger jag. ”Han måste ha köpt mina som blev stulna. Ingen jag känner har sådana. De är jättegamla. Farmors mors bröllopsgåva. Gustavsberg tror jag, vet jag. Jättefina!”

Avundsjukan och åtrån är kanske kamrater tänker jag. Jag kan se dem. De slingrar, kråmar, sig framför mig och vänder sig retfullt om och betraktar, lite överseende, mina ivriga händer som sträcker sig efter dem. Vill ha kontrollen. När jag tror att jag når ifatt, fått grepp, så upplöses de men det tar bara en liten stund innan de igen knackar mig på axeln, som gäckande älvor. Så fortsätter det.

”Tror du? Men, du, vi fixar tillbaka kopparna till dig!”

Vi diskuterar långt och länge. Tina har de vildaste fantasier och jag protesterar mot den plan som hon broderar och med allt större förtjusning insisterar på. Han var lite trög i början, säger hon. Jag vet, hur är det möjligt? Men nu är han som en kanin. Strax innan, när jag förstått att han är på, går jag undan på toaletten. Jag sms:ar dig, så du vet att det är läge. På vägen tillbaka till sovrummet, där får det bli, vad han än försöker, öppnar jag låset på ytterdörren. Du smyger in, hämtar servisen och jag låser igen på natten eller morgonen. Det kommer säkert att ta tid innan han förstår att den är borta.

Jag bubblar av protester men hon har hela tiden de smidigaste argument för hennes version av kuppen, som hon kallar sin plan. Jag börjar misstänka, jag förstår, att det tänkta tillvägagångssättet gör henne upprymd, säkerligen upphetsad. Inom mig brottas jag med tanken att jag kanske bär på ett större motstånd mot att jag skall vara närvarande under deras akt än att jag olovligen, olagligen, skall hämta ut en servis, om än möjligen min, från en främmande mans skänk. Vill hon retas med mig? Vi bestämmer två dagar bort.

Jag går till jobb. Jag arbetar. Jag går hem. Jag ringer min mor. Jag läser. Ser på tv, film. Jag gör allt jag brukar göra och lite till men tanken förföljer mig. Jag är på väg att ringa flera gånger men Tinas övertygelse, leende, hennes sätt att mig in ögonen och förbi hindrar mig.

Det är dags. Jag har aldrig darrat så mycket av nervositet som denna kväll. Stunden för det otillåtna, brottsliga. Flera gånger vill jag låta bli, gå hem, vända cykeln jag leder. Går förbi en kvartersrestaurang där ett par jag känner vinkar åt mig.  Jag vinkar tillbaka, ler, och tänker att jag får ta en annan väg hem. Alla möjliga scenarier om hur det kan gå knuffas runt i min sinnevärld.

Framme vid porten ställer jag och låser cykeln. Vad skall jag nu göra? Stå utanför och vänta? Åter tvekar jag. Vill bara skratta åt och vifta bort den bisarra tanken att genomföra något så märkligt. När Tinas sms kommer är det uppfordrande, drivande och oemotståndligt.

NU 😉

Jag kan inte låta bli att skratta till och jag lyckas trycka rätt portkod på första försöket. Jag rusar först upp för trappan men blir orolig över ljudet och tassar i stället hastigt upp till rätt våning. Vill inte ta hissen. Framme. Jag läser flera gånger på namnskylten. Jag tar i handtaget. Hela jag bultar. Öppnar sakta dörren. Jag kan höra dem, men vill inte. Kan inte låta bli att undra över om hon är högljuddare än annars. För det här tillfället. Han grymtar.

Det är lätt, jag tar inte fel, skänken står där den skall stå. Händerna i de tunna handskarna darrar och jag anstränger mig till det yttersta för att inte något ljud skall sippra ut och bort till sovrummet. Lyfter ner kaffekoppar och fat i det överflöd av handdukar jag har i mina båda kassar. Kaffekannan överst.

Ute i trappen lyssnar jag efter om någon annan är på väg men bestämmer mig för att det är bäst att ta mig ner och ut som om jag inget speciellt ärende har. Väl stående på trottoaren drar jag hastigt flämtande, som i panik, efter andan. Jag har förmodligen inte andats sedan jag steg in i lägenheten. Jag hänger kassarna på styret och hoppas att inte handtagen skall gå sönder.

Tar fram alldeles en alldeles för torr kanelbulle och sätter på vatten hemma. Jag vill ha kokkaffe till de här kopparna. I stearinljuset, det skall absolut vara på gammaldags vis, tycker jag de är vackrare än någonsin. Färgerna dansar mellan ljusskuggorna. De är intensivare än vad jag kan minnas. Återföreningen stärker glädjen. Lite futtig känner jag mig också. Vad har vi riskerat för några koppar och fat? Ändå går jag och lägger mig med ett leende.

Jag, vi båda, eller nej, förmodligen bara jag, behöver låta tiden släta ut och foga till. Så småningom kommer jag kanske att erövra minnet, göra kopparna till mina. De var ju kanske det ändå. Troligen. På några veckor träffar jag inte Tina och jag har heller inte använt servisen sedan den första kvällen. Ett sms från henne skickar mig tillbaka till dådet. Läs tidningen, skriver hon.

Jag är fullständigt övertygad om att det gäller porslinet. Jag bläddrar frenetiskt och hittar snabbt en notis som berättar om att en kaffeservis, Mistel från tidigt 1900-tal, Gustavsberg, är anmäld försvunnen och stulen. En Mistel servis är normalt värd som högst några få tusen kronor men den här är både målad och signerad av mäster Gunnar Wennerberg och därmed helt unik. Den skänktes av Gustav V till kaptenen på M/S Kungsholm 1930 och försvann när USA beslagtog svenska skepp i amerikansk hamn efter Pearl Harbor. För bara några månader sedan dök den upp på Bukowskis auktionsfirma och såldes för 135 000 kr. Notisen andades försäkringsbedrägeri och avslutades med att polisen inte hade några spår.

Tidningen passade på att återpublicera en större artikel om M/S Kungsholm som skall ha varit ett vackert skepp med inredning i svensk Art Deco stil. Vid tiden för omvandlingen av det svenska skeppet till militärt lastfartyg, det deltog bland annat i invasionerna av Nordafrika och Normandie, kunde man i svenskspråkiga Nordstjernan läsa följande dikt

I dimman på Hudsonflodens smutsgrå vatten släpar man Kungsholm vår älskade båt.Man känner en rysning som kyla i natten och ögat känns fuktat av gråt.

Jag lättar på morgonrocken, rygg och mage är blöta av svett. Mina ögon tåras av förståelsen över vad jag gjort och jag ringer Tina och säger snyftande att vi, jag, måste återlämna servisen.

Hon skrattar åt mig. ”Du har fått samma men finare, hur kan det vara fel” ”Det var enormt spännande och jag har väl aldrig haft så roligt i mitt liv”, fortsatte hon. ”Dessutom har Andreas redan någon annan, snygg från helvetet, den grisen och jag gav honom på båten, ha ha, … kul, fyndigt eller hur, kanske inte … hoppas han inte får några försäkringspengar, han har pengar ändå, det trollet och skulle han få, ja, då behöver du inte bekymra dig alls. Gud vad vi betalar pengar till försäkringsbolagen. Bry dig skall du inte göra ändå! Vi tar ett glas vin efter jobbet idag och sedan går vi på bio. Har du sett ”In the mood for love”? Går på Cinema ikväll. Där är ett liv därute vet du, strunta i det här. Det är bara så kul! Vi kommer att skratta åt det här livet. Det är fantastiskt, kan det bli bättre?! Jag fixar biljetter!”

Jag gläds åt att träffa henne. Jag skall försöka ta mig hem tidigare. Ett glas vin före kanske, ”in the mood”. Klä mig lite extra snyggt. Använda den nya kajalpennan. Prata om Hustvedts senaste. Så får det bli.

 

***

 

Solen sticker ögonen. Jag har glömt dra för gardinerna när jag lade mig för natten. Fönstret vetter mot öster och har villigt välkomnat den uppåtgående solen.

Jag vänder mig, drar lakanet över huvudet. Har tagit ledigt idag. Samlat ihop övertidstimmar. Företaget vill helst inte att man tar ut i lön. Jag räknar neråt från 50 för att försöka somna om

Solen håller fast sitt tag. Kramar mig. Med en tung suck stapplar jag upp, ställer fönstret halvöppet och drar för. Lakanen klistrar kring min kropp när jag lägger mig igen. Täcke har jag inte använt de senaste två nätterna.

Förbannar värmen. Bor man i norden skall man slippa sådana nätter, tänker jag. Jag försöker fantisera fram bilder av sexuella lekar som lett till fuktighet och slipprigt tyg men lyckas inte uppamma tillräcklig energi för att erotiken skall ta över.

En fluga surrar i rummet, närmar sig, men innan irritationen får mig att se efter hör jag den flyga ut ur sovrummet och bort i hallen. Köket kanske. Ansiktet sjunker ner något i kudden. En vindil smyger sig runt gardinen och glider stilla, behagligt, genom mitt hår.

Det ringer på porttelefonen. Med en liten höjning av vänsterhanden viftar jag undan signalen. Måste vara en felringning tänker jag, inne i dvalan. Tidigt en fredag morgon. Är det en tidig morgon? Det ringer igen. Intensivare. Kunde en porttelefonsignal ha olika intensitet tänker jag innan jag slår upp ögonen, häver mig över kanten på sängen och letar efter telefonen under den. Inga meddelanden. Det är tidigt och signalerna upphör inte. Går upp, inte för att svara utan för hämta morgontidningarna.

På helgen prenumererar jag på en av huvudstadstidningarna. Läser gärna kultursidan men bläddrar mest igenom resten. Var det värt så mycket papper för så lite tänker jag ibland. Kommer på att det inte är helg, bara lokaltidning idag. Böjer mig ner för att plocka upp när jag hör hissen stanna på mitt plan. Någonting, en känsla av obehag, fick mig att sätta mig ner på dörrmattan.

Hissdörren öppnas, några trevande steg och ringklockan ljuder. Så fort hissdörren slog igen var jag helt övertygad om att just det skulle hända. Han, det var säkert en han, hade ringt på någon annans klocka i porten. Ändå hoppade jag till. Hade jag dessutom släppt ifrån mig ett litet skrik? Tror inte det. Ingen jag känner skulle tvinga sig på en tidig vardagsmorgon. Inte kan jag öppna nu. Tänker inte försöka se vem det är genom kikhålet. Kanske ser han att någon är på insidan. Med tillkämpat lugn sitter jag kvar tills hissen har lämnat och tycker mig höra porten öppnas och slå igen. Jag rusar då fram till köksfönstret för att försöka få en skymt. Ställer mig så att jag kan försiktigt se ut och snabbt kunna retirera om besökaren skulle se upp mot fönstret. Nere på andra sidan gatan öppnar en man bildörren till en svart stadsjeep. Porsche, BMW? Felparkerad hinner jag se. Jag förstår att blicken uppåt kommer när han stiger in i bilen och backar därför undan något. Känner inte igen honom.

Undrar vem som öppnat? Två änkor. Tre unga familjer. Ungkarlen kanske. Receptionist på ett hotell, lite nördvarning men vann i längden. En övernattningslägenhet. Två par. Pinsamt om de förstår att jag är hemma men inte öppnar. Speciellt den ena unga familjen. De klagar på allt. Kanske fick de inte sova på nätterna. Jag hade själv flyttat hit nyligen, från en lägenhet på första våningen. Nu var jag glad för att jag inte bodde kvar där. Fönstren hade varit för lågt satta. Jag hade haft olika anordningar, skärmar och insynsskydd, för att man inte skulle kunna se in.

Tina, tänker jag plötsligt, ryser till och tappar tidningen. Tinas ex! Kaffeservisen. Visst såg han ut som på bilden i tidningen. Helvetes djävlar, fan fan fan, hör jag mig säga.

Tänker att jag måste ut från lägenheten. Kastar på mig kläderna, nya trosor men annars gårdagens kläder. När jag andas in tröjans doft ångrar jag mig men byter inte. Deodorantångorna fyller badrummet. Sandaletter på och ut. Vänder, går in igen. Packar ner servisen och går upp på vinden och ställer i den i lägenhetens förråd.

Väl ute går jag först med hastiga steg men tvingar mig sedan att gå i långsam promenadtakt. Jag räknar andetagen för att få ner hjärtslagstakten.

Framme vid stadskanalen sätter jag mig avskilt på en bänk med utsikt över vattnet. Stelnar till var gång någon passerar bakom bänken. Oftast är det någon joggare. Jag slappnar av först när deras steg inte längre hörs. Genom att vrida kroppen något får jag en bättre överblick. Kanske ser det lite underligt ut.

Pilträden slickar vattenytan i morgonhettan. Några gäss vaggar fram, närmar sig. Jag vill inte ha dem nära. När jag var liten hade en bitit mig i tårna. Det berättade jag ofta för att andra skulle förstå min motvilja till parkgässen. Inte alls, brukar mamma säga, det där hittar du bara på. Modersinstinktens förträngningsmekanismer är starka tänker jag då. Mamma vill helt inte att det skulle ha hänt.

Jag har inte träffat Tina på flera veckor för att innan dess ha umgåtts två-tre gånger i veckan en längre tid. De hade kommit överens flera gånger om möten på olika vis men Tina hade haft än den ena än den andra anledningen att i sista stund ändra på planerna. Förra lördagen såg jag Tina med två väninnor fladdra förbi på gågatan. Den ena såg ut som en kopia på henne själv. Var jag själv lättsam, cool nog för Tina? Var jag för allvarlig, för ofta. Fick jag oss att skratta tillsammans? Tänker jag för mycket?

Senast hade jag försökt få med henne på tangokursen jag börjat på. Tina var entusiastisk. Fräckt, sade hon, det gör vi! Hon följde aldrig med.

Tangokursen med de stabbiga ungkarlarna. De som luktar av nervositet och mammas pojke. Där fanns också de självsäkra eleganterna med de vackra kvinnorna under armen. I något av de paren var det tvärtom. Kvinnor med utstrålning med en vacker man under armen. De självsäkra männen dansade inte mycket bättre men deras självförtroende tycktes hjälpa dem en bit på vägen, höfterna svängde oftast när de skulle. Antagligen är det lättare för mig än för männen, det var de som förde nu i början av kursen. Eftersom signalerna, vad de tänkte ta för steg, var otydliga var det svårt ändå. Kursledarna lockade med att senare i övningarna skulle dansen utvecklas till ett samspel men ännu har jag inte sett mycket av det. Ibland fantiserar jag om hur den första riktiga danskvällen skulle se ut. I ett främmande land. Ett danspalats i Havanna, Madrid, San Juan eller Berlin.

Jag kan se dem framför mig. Fantasin drar iväg. Manskroppar i påfågelshamn. Gåendes över golvet, i en juckande struttande gång, spänner de ögonen i mig, flera av dem samtidigt. I dansen rycker jag fjädrarna av dem, ena efter den andra, medan jag skrattar högt, åt dem, åt livet. Till slut är det jag som dominerar dansen, dansgolvet. I sin iver över att få mig, hackar de med näbben och klackkrafsar varandra med sina klor. De allt naknare påfågelsmanskropparna färgas av blodröda strimmor.

Jag stänger av bilderna i huvudet innan de blir för påtagliga.

Efter en frukost på ett närliggande kafé går jag hemåt. Jag har ringt Tina flera samtal och skickat sms, men inget svar. Jag vänder runt hörnet och in på min gata. Hejdar stegen. Vid porten står mannen jag nu känner igen. Han trycker energiskt på portelefontavlan. Jag backar tillbaka runt hörnet. Trycker mig upp mot husväggen. Hör mitt hjärta. Väntar på hans steg. Telefonen ringer. Jag rycker den hastigt upp ur väskan medan jag snabbt går därifrån. Fumligt stänger jag av signalen. Okänt nummer. Kanske hade han inte hört den ringa, kanske.

Jag hör en bil starta. En svart BMW kör förbi men stannar inte in. Jag böjer huvudet lätt neråt och går med så stadiga steg jag kan. Skulle ha hatt tänker jag, min Fedorahatt. Kanske hade det å andra sidan sett underligt ut en lördag morgon. Bilen stannar inte in utan fortsätter, mot rött ljus. Jag suckar av lättnad. Behöver jag det? Han vet väl inte hur jag ser ut?

Vad skulle han göra om han fick tag på mig? Jag är rädd, är jag rädd? Vad kan han ta sig till? Häromdagen hade jag diskuterat övervåld med en manlig bekant. Jag är fortfarande irriterad på honom. Då hade jag varit närmast förbannad när han antytt att män kunde vara rädda för våld på liknande vis som en kvinna är för att bli våldtagen. Dessutom sade han, har du sett filmen ”Den sista färden”, våldtäktsscenen. Jojo, sade jag, den är hemsk, men hur ofta händer det? Har du hört om någon man som blivit våldtagen här i staden senaste året? Ok, ok svarade han, men man kan ändå vara rädd för ett gäng hånflinande killar som får för sig att leka med dig. Börjar slå dig, för att se hur du reagerar. Bänder upp dina fingrar, tvingar dig att klä av dig. Rädslan över att få tänder utslagna, få trumhinnan spräckt, att bli tvingad att utföra sexuella handlingar. Har du funderat på, fortsätter han, vad ett brännbollsracks möte med ett öra eller en tinning kan åstadkomma. Han hade gråten i halsen, jag ville inte fortsätta diskussionen, förmodligen hade han varit med om liknande händelser men jag var inte beredd på att höra om dem, inte den kvällen. Kanske hade han bara en väldigt livlig fantasi. Du, sade jag då, det är naturligtvis hemskt, men vi vet båda att det där är extremt sällsynt och de flesta män går inte på stadens gator och känner sig osäkra vid mörkrets inbrott. Som många kvinnor gör, det är skillnad. Jag ville punktera diskussionen och lyckades. Kanske för att han är förtjust i mig. Det har jag förstått.

Skall jag gå till polisen? Hur skulle Tina ställa sig till det när jag väl får tag på henne? Kanske är det ändå bäst, berätta om det som hänt. Lämna över servisen. Kanske skall jag fly fältet, ta några dagar ledigt till. Mölle, Kanarieöarna? Skönt, vandra, äta och dricka gott. Jag blir lite glad vid tanken, det kittlar till. Men vad skulle det hjälpa?

Jag tar min cykel och cyklar ner till stationen. Vill bort från staden och köper en biljett till grannorten. Där finns ett konditori jag gärna besöker.

Wienerbrödsflagorna får mig att hosta våldsamt. Sätter i halsen när jag tycker mig se bmwmannen passera utanför. Naturligtvis var det inbillning, precis som när jag hade tyckt att biljettkontrollanten på tåget liknade honom.

På väg tillbaka till halvtretåget slinker jag in på ett antikvariat. På ett stort bord i mitten av affären ligger en mängd heminredningslitteratur.  En särskild titel drar till sig min blick. ”Swedish Grace”. Slumpen är iskall och obarmhärtig, tänker jag. Jag tvingar mig bort från bordet och plockar till mig en Elisabeth George-deckare och Bruno K Öijers senaste poesisamling, recensionsexemplar.

”Du skulle köpa något av ”the beat generation”-gänget”, försöker handlaren. ”Ferlinghetti, Kerouac, Burroughs, Ginsberg, Weiss.”

”Är det inte mest ett gäng anti-semitiska, misogyna, kvinnofientliga skitstövlar”, drar jag till med, mest för att visa mig på styva linan.

”Nja”, svarar han efter att ha samlat sig från den bredsidan, ”det var lite olika med det”. ”Knappast Ferlinghetti, Weiss är kvinna, lever förresten fortfarande, och Ginsberg var jude har jag för mig. Men visst.”

”De banade vägen”, fortsatte handlaren, ”för bland annat Öijers sätt att skriva.”

”Jag vet väl det där”, svarar jag, ”men under sommaren läser jag mest deckare, poesi blir det väldigt lite av, kanske skall jag ändå inte…

Jag får med mig båda böckerna jag valt och lovar att kolla upp Weiss.

På tåget försöker jag först blunda men slår sedan upp Georgedeckaren när telefonen ringer. Jag hör knappt men till sist förstår jag vad Tina säger. Hon är i San Sebastian. Filmfestivalsförberedelser. Tinas ex har ringt på hos mig för att få tag i reservnyckeln jag har till Tinas lägenhet. Där hänger en av hans kostymer, som han inte brytt sig om att hämta. Nu har han fått för sig att hans pass kan finnas i innerfickan på kavajen.

Jag sjunker ihop i tågfåtöljen, ser ut genom fönstret och ler. Skall köpa kaffebönor på vägen hem.

/ Boris Zetterlund