Stilleben vid Immeln

höstens andhämtning vilar tungt över Immeln,
sägnernas sjö
orden, från nässlornas blomning,
strös stilla över vattnet
hornugglan, förblindad av den sista solstrålen,
väjer för skorstenens rök
om ändå snapphanens flykt …

äggakagan vänds varsamt i det slitna järnet
lingonen, frusna rubiner, glimmar i värmen
ormvråken varnar
räven lämnar stenen uppe i backen
imman sveper glasen
det är dags nu