solen strimlar skuggan
vilande på en parkbänk i Malmö
bruno k öijer, jag och annabel lee
roffar åt oss av stunden
medan kanalen gömmer
det uppenbara och det minnesvärda
skjuter den döda vintern
det omöjliga och det intetgjorda
framför oss i en barnvagn av förtröstan
vänd ansiktet uppåt
en slick i ett öra är stort nu
vad är det i en poets rymd,
en soldats gömsle,
en finansmans nedersta rad,
den älskades drömmar
ingen vill skåda någon annan
i ensam hädanfärd
säger de försåtligt modiga
i rad efter rad av krumbuktande koketteri
i den sal där vi bugar och bugar
tills vi slår kullerbyttor
nej, vänd ansiktet uppåt
roffa åt dig av stunden
en slick i ett öra är stort nu
solen strimlar skuggan
vilande på en parkbänk i Malmö
/ Boris Zetterlund