Platsbyte – en rapsodi

 

 

Hon hade ännu inte sett honom. Hennes metodiska och beslutsamma rörelser hade en behagfullhet han kunde iaktta länge. Beundra. Hon omformade arbetets möda till lust och förväntan, tänkte han. Njöt av arbetet i sig. Låta förväntan på annat dansa under huden, inte släppa fram. Låta tiden gå utan att kvittera.

Det var strax hans tur. Ingen kan som pilgrimsfalken, i sitt fångstdyk, släcka vägens leda, funderade han vidare. Den lämnar tid bakom sig som ingen annat väsen. Är den därför lyckligare? Uppskattar den flykten såväl som tillslaget. Vet den något vi andra sengångare inte känner till?

”Tvåhundrafjorton kronor”, ljudade hon och räckte honom kvittot. Han ryckte till och mumlade ”Jag har börjat arbeta i det privata”. Fullständigt idiotisk replik och han ångrade den innan den kravlat sig ur hans mun. Han ville att hon skulle haja till. Fråga honom något. Utbyta några meningar. Men inte den här gången. Det hade varat en tid nu, hennes avfärdande av hans närmanden. Ett litet, närmast omärkligt, ryck på axlarna och hon vände sig till nästa kund.

Han lät sig inte nedslås. Han hade på förmiddagen fått byta sitt årskort på stadion till en mycket bättre plats, precis bakom pressläktaren. Bekräftelsen värmde i fickan. Tanken på det gjorde motgången lite lättare. Nästa gång skulle han bestämt sig för vad han skulle säga.

Under lång tid hade han väntat tills hon slutat arbetet för dagen, gått fram till henne och bett att få bära hennes kasse eller väska. De hade småpratat fram till hennes hus och trappuppgång där hon, tillkämpat avmätt tyckte han, tackade. Tyvärr hade han överdrivit med att allt oftare erbjuda denna tjänarens roll. Ibland i gamängens, ibland i konversatörens och någon enstaka gång i förförarens klädnad. Efter några veckor hade hon undanbett sig. Leende och med irritationen spelandes i ögonen. Detta nederlag hade märkligt nog gjort honom uppspelt. Metoden var ändå uttömd och dömd, hade inte lett någonstans. Han måste hitta andra strategier.

Han följde efter henne på helgerna, inte alla, och gjorde vad han kunde för att komma i hennes väg. Eftersom han ville känna sig stark vid dessa få möten hade han oftast en ny skjorta och sin snyggaste kavaj. Skjortan var i någon nyans av mörkgrönt eftersom han inbillade sig att det matchade hans ögonfärg. Han stukade till håret med lite gelé och tänkte att det ändå är långt ifrån många kvinnors vardagliga och omständliga rutin. I spegelbildens eftermäle hade han funderat på om han skulle förstärka ögonbrynens uttryck men hade inte kunnat förmå sig.

Det är sällan han, så gott som aldrig, han lyckas med sina förslagna scenarier. En av utmaningarna var att hon sällan var ensam när han såg henne på stan. Ibland hade hon sällskap med flera väninnor. Någon gång träffade hon en man på ett kafé, det sved. Han lugnas något först vid uppenbart kamratliga avsked. Vid de tillfällena var han för upprörd för att själv närma sig. Regelbundet träffade hon dessutom en kvinna hon uppenbarligen känt länge. Den kvinnan var en amazon. Ständigt klädd i svart, ibland med en vit hatt.

De båda kvinnorna såg alltid ut att trivas utmärkt ihop. Ringande skratt, som frustande kyrkklockor, fick andra att vända sig om efter dem. De hade oändliga samtal sittandes tätt bredvid varandra. Han avundades den svarta som fick lägga armen om henne, röra vid hennes händer, bära fram en kopp till henne. Händer med svartlackade naglar, som en gång rispat honom, bryta en kaka. En muffins de delade på, varje gång. Han hade en gång, med visst obehag över den föreställda njutningens rysning, kommit på sig själv att längta efter att få slicka på muffinspappret.

Det var hon, den svarta, som var orsak till hans ensamstående misär. Han hade inte kunnat stå emot. Hon hade förfört honom, det var inte hans beslut att ta av byxorna. Den vånda som omgav honom ristade inga spår i hennes beslutsamhet. Akten var fullbordad innan han samlat ihop sin rättfärdighet.

Han hade suttit halvklädd och plockat i resterna av det samvete som låg vid hans strumpor. Jag är ju gift, hade han sagt. Den svarta hade bara skrattat åt hans ömkliga ånger. Vill du ha en kopp kaffe?

Han funderade på om han skulle låta bli att säga något, men klarade det inte. Han berättade att han varit otrogen. Hustrun tog av sig ringen och flyttade omgående. Hon sade inte mycket. Det var slut, fanns inget att säga menade hon. Han var förkrossad, de hade inte varit gifta i ett år. Upprepade, i en evighetsslinga, att han ångrade sig. Hon lyssnade inte.

Det sägs att människans hjärta dunkar farligt nära sin oönskade evighet de korta men oerhörda momenten innan saligheten rusar genom kroppen. Den lilla döden kysser sin framtid. Han hade låtit sig inledas i frestelse, stundens upphetsade förväntan hade brutit lans med hans ordnade liv.

Kvinnan han nu längtade efter var konstnär, kassörskejobbet gav den nödvändiga inkomsten. Hon hade aldrig, som han förväntat sig, talat illa om sitt arbete. Hade aldrig uttryckt något annat än att det någon gång vore skönt att låta bli att gå till jobbet. Hon trivdes med kamraterna, sade hon. Hon hade också någon gång stannat hemma, lapat sol och läst en bok, berättade hon. Det hade dock inte hänt ofta. Han kunde inte förmå sig till detsamma.

Han väntade ivrigt in den första vernissagen efter deras uppträde och köpte då två av hennes tavlor. Han hade precis gjort upp och betalat galleriägaren när hon förstod vad som skett. Med en ilsken getingsvärms intensitet rusade hon på honom. Slet honom ut ur lokalen och ut på gatan. I dörren stod hon och darrade. Händerna utspärrade som ilskna grenverk. ”Men”, sade han. Hon vände och slog igen dörren så vinet skvätte i plastmuggarna. Det hade dröjt en tid innan han ställde sig i hennes kassakö igen. Än så länge fick han nöja sig med  axelryckning. Han tänkte inte ge upp.

Det var lördag, tre veckor sedan vernissagen, och han hoppades att han äntligen skulle få möjligheten att kompensera sitt klumpiga uppträdande. Han hade gjort konst av att turnera möjligheter, fundera, hitta nya uppslag. Han hoppades på slumpen, ödet. I stans skivaffär skulle han kunna vända sig mot henne och säga: ”Den här skulle du gilla, du som gillar Joni Mitchell”. ”Eller den här, svävande soul, underbar röst”. Det var hans drömscenario. Näst bäst kunde vara ostaffären eller systembolaget. På kort tid hade hans förkovran i ostars mytiska tillkomst och viners eteriska ångor gjort hans kollegor förundrade. Grottlagring av ost och druvodlingars förmånligaste väderstreck var favoriter.

En favoritsysselsättning om kvällarna var att hälla upp en konjak, mot konventionen fylla glaset, luta sig bakåt och försjunka i möjliga vändningar i deras möten. Han kunde sitta så länge, planera. Hur han skulle överraska henne, förstumma henne, imponera. Ibland blev han väl pojkaktig i sina fantasier, då slog han av, såg en film och fick ny inspiration. Någon gång hade han börjat skriva ner sina strategier men det hade fått honom att skratta åt sig själv. Han skrynklade ihop papperet, gjorde aldrig om det. Bakåtlutad, med sin konjak, var det han var bekväm med när han strövade i sina påhittade förförelselabyrinter. Minnena av det korta äktenskapet närmade sig nu en fattig mans skjortas urblekta färg. Någon gång tänkte han att de kanske aldrig varit ett par, att han drömt. Han fick ta fram ringen och läsa i den för att övertyga sig. Om han var hemma tog han fram fotot, det enda. Man kunde skönja körsbärsblommor i deras hår.

Men han såg inte konstnären/kassörskan den lördagen och inte heller de därpå följande lördagarna. I veckorna fanns hon inte i kassan. Han gick runt, runt, i affären för att finna henne. Han började må illa av sin längtan. Efter en tid vaknade han på nätterna drypandes av saknad och svett. Det blev med tiden bättre men på helgerna var det svårt. Han visste inte vad han skulle göra, hur han skulle få tiden att gå. Han såg mängder med filmer och såg nästan alla fotbollsmatcher som gick på tv. Engelsk, spansk, italiensk, tysk, fransk. Till och med skotsk. Han letade på kaféerna. Gick in och ut tills känslan av pinsamhet översteg hoppet. Det gick tre, fyra, fem veckor.

Till slut klarade han inte av ovissheten. Begav sig till affären och gick fram till en expedit som packade upp bröd och frågade om och vad hon visste. Han började burdust men samlade sig. Tvingade fram den taktfulla charmören. Expediten, söt konstaterade han, berättade leende att hennes kollega hade flyttat till Stockholm tillsammans med annan kvinna och öppnat ett galleri. Han nämnde den svartas namn. Hon nickade jakande. Flyttat ihop? Hon nickade igen, fortsatt leende, lite spefullt.

Det svindlade. Tankarna körde runt som korsande fyrspann i hans huvud. Vimmelkantig hörde han en fråga. Hans egen.

”Förlåt, vad sa du?” svarade hon.

”Jag undrar vad du gör ikväll? Jag har inget för mig”.