Passningen

 

 

Han var lovande men hade fått sitta på bänken ett par matcher, fått spela i B-laget i stället, och han förstod inte varför. Fader var närmast ursinnig och hotade med att ringa tränaren. Tomas hade hejdat honom och hade som vanligt fått en dos av faderns fotbollshistoria. Om att han spelat professionellt men att det var inga pengar i fotbollen på den tiden, inte som nu. Oftast om det första målet i A-laget och om hur han hade varit moderklubben trogen trots att utlandet hade ryckt. Tomas ifrågasatte, men aldrig högt, om det verkligen hade varit fullt allvar i de ryktena. Numera surrade det om övergångar så fort någon bytte skomärke. Fånigt, tyckte han, när kompisarna pratade om att de var ”scoutade” redan som 12-13 åringar.

Tomas far, när han besöker sin fru, de är fortfarande gifta, har ofta med sig någon eller några vänner. De slevar i sig maten, driver med eller ryter åt ungdomarna, tuggar vällustigt i sig några vitlöksklyftor, ibland nersköljt med på russin hembryggt vin och spelar sedan kort. Oftast sitter männen på den inglasade balkongen och sprider nedsättande kommentarer om de förbipasserande. Ingen går förbi utan att bli avklädd, föraktad och tillintetgjord. På kvällar med ett fortlöpande alkoholintag, oftast dock begränsat till dagar innan helg, förändras inte det nedsättande ordvalet nämnvärt. Det är grovt och hårt till att börja med. Någonstans finns kanske en charm dold i det frustande tilltalet och de öppet sexuella gliringarna men det småsinta föraktet skalar av sympatin för det burleska. Tomas systrar, Vera och Anna, drar sig inte för att bita ifrån, skälla ut och öppet demonstrera att dessa män, vad dem anbelangar, gott kunde hudflängas, styckas och matas till hundarna. Männen blir frustrerade över deras vassa tungor och höjer rösten. Innan döttrarna vinner striden, vilket de alltid skulle gjort i kraft av bättre slipade hjärnvindlingar och sitt ännu unga sjudande blod hotar pappan dem med stryk och säger till dem att sätta på kaffe. Vilket de alltid först vägrar och alltid sedan gör. Bröderna lägger sig knappt i, Tomas någon gång, om de inte vill ha tyst på systrarna för att kunna höra tv:n.

Tomas och hans bror bytte ibland några ord med pappan, mest nickar de åt honom. De har stor respekt och någonstans är de fortfarande rädda. Han hade inte slagit dem ofta, och än mer sällan flickorna, men det hade skett. Värst hade det varit när han fortfarande bodde hos dem, var arbetslös, och hade sina mörkaste veckor av periodfylla. Hela vardagsrummet fylldes då av hans i alkoholångor svedda svarta blick. Sade de något som misshagade, fingrade han gärna på livremmen, öppet demonstrerande de möjliga konsekvenserna om de inte böjde rygg. Det hade nu blivit bättre, först när han flyttat och sedan när han återanställts på Mekaniska.

Tomas hade i många år flytt hemmet, eller snarare fadern, till fotbollen och blev en av de som aldrig missade en träning eller match vilket gynnade hans position i lagen han spelade i. Många föll ifrån på olika sätt och alltmer i de övre tonåren.  Tomas var där, kämpade på i träningarna och matcherna men gjorde vad han kunde för att undvika tragglet med flyttning av mål, bärande av bollar och ombyten. Han skulle numera aldrig nedlåta sig till att hämta en boll han själv inte skulle sätta i spel.

Hans bror, Robin, lever för nya erövringar av det kön han anser att Gud i sin stora nåd skapat honom för. Han använder gärna fotbollspelaren Zlatans uttryck ”Present? Hon har ju mig!”. Att möta omvärlden med nonchalans hyllar han som det yppersta och yttersta steget i en ung mans utveckling.  Tacksamhet är något han själv sällan eller aldrig ger uttryck för men däremot uppskattar hos de unga kvinnor som väljer att smyga in under hans arm. Systrarna driver med hans fåfänga och de och vännerna skrattar åt hans egenhet att efter duschen springa ner de fem våningarna, cykla en tur runt kvarteret och sedan ta hissen upp för de sista justeringarna i klädseln. ”Håret blir snyggare, liksom, fön är kass”.

Tomas rycker på axlarna åt Robins manér. Han drar gärna någon gång iväg med brodern och polarna till den sortens klubbar där de, som någon utryckte det, kan agera flugpapper för kvällens fän. Men träningspassen och matcherna med stadens fotbollslag tar hans tid och energi. Senaste säsongen har han flyttats upp till seniorlaget. Det är stort, mycket stort och han brydde sig inte mycket när den äldsta systern, Vera, skällde ut honom för att han inte hjälpte henne att flytta. Hon hade fått tag i en etta på hyressidan i Rosengård. Gud, tänkte han, det hade han väl inte tid med. Vera hade förutom av sin syster och någon väninna fått hjälp av en jämnårig manlig vän som såg ut som någon flummig universitetsstudent. Hon hävdade envist att de inte var ett par och det kunde man tro, tänkte han. Någon som kan med att hämta kundvagnar på centret och under hela dagen dra dessa skramlande och överfyllda över halva Rosengård kan inte vara något att satsa på. Han och fadern hade suttit på balkongen med sitt kaffe och sett på. Två kundvagnar med ett framtida liv i. Flera turer fram och tillbaka. En styrde och en drog.

Robin hade inte sovit hemma natten innan systerns flytt och hade ringt hem. Mamman, som packade allt som skulle med, hade sagt till honom att Vera behövde hjälp. ”Visst, Mamma, visst. Har du pengar till mig? Sjuhundra. Födelsedagspresent i förskott, eller hur. Skicka med brorsan. Vi ska ses på stan. Snygg skjorta, snygg. Super quality vet du. Kan jag ha när du och jag hälsar på moster i gamla landet.” Tomas fick med sig pengarna. Han förstod inte hur hans mor alltid hade pengar till dem men ryckte på axlarna. Hade hon så hade hon.

Samma helg, i lagets hemmamatch, fick Tomas hoppa in tidigt i andra halvlek. Han har hört att det fanns agenter på läktaren som var intresserade. Kanske mest av deras vänsterback men även av honom som ung ambitiös anfallare.

Ryktet hade överraskat honom och han hade först blivit nervös men det hade snabbt vänt till en tro på fett kontrakt, snygg bil och vackra kvinnor.  Minst en boll, kanske två skulle han sätta. Han hade hoppats på startplats men kom in tio minuter in i andra. Till allas förvåning hade man i första halvlek hamnat i underläge. En usel undanrensning vid en hörna hade bäddat för en tåfjutt som retfullt kanade in i mål. Strax innan paus kom hemmalagets kvittering på straff.  Spelet körde oftast fast i på mittplan, planen var dålig och passningsspelet därefter. Tomas sprang sig loss gång på gång men bollen kom aldrig. Han vinkade och skrek. Skapade sig hangarbreda utrymmen på sin kant. Om bara nu lagkamraterna förstått något om fotboll. Det var som om begrepp som genomskärare och djupledsboll hade suddats ut från medspelarnas fotbollshjärnor. Mot slutet av matchen anföll de gång på gång men lyckades inte skapa några farligheter. Tomas var nära det hans tränare kallade pingislunga. Han hade sprungit upp och ner, in mellan backarna, bakom backarna, för att tvärt med ruscher upphäva offside och komma i läge för en passning. Han hjärta dunkade, hans hjärna brusade. Helvete, helvete tänkte han. Han hade knappt rört bollen. På övertid kom läget. Vänsterbacken hade smugit upp. Från mittfältet kom bollen. Backen, Ivan, vände inåt. Bara två försvarare framför. Tomas som var i linje med medspelaren, ruschade snett framåt till straffområdeskanten. Den ena försvararen hann inte med i sidled och han var helt fri. Nu skulle bollen komma. Han tittar upp. Allt går mycket fort. Passa, blixtrar det i huvudet på honom, passa.

PASSA, BACKJÄVEL!!! Hans rop fyller hela stadion, i vilken ett sus har börjat sin virveldans i samklang med det som utspelas på planen. Ivan, ett svagt leende drar över ansiktet, vrickar åt höger som om han skall leverera. Den andra försvararen som följt honom, ser risken och slänger ut benet. Stående på fel fot kan han nu inte följa Ivan som vänder åt motsatt håll, går förbi, och med ett distinkt skott sätter bollen i högra hörnet. Suset på stadion övergår i ett jubelvrål. Tomas faller utmattad ihop, allt är svart. Han minns att han sammanbitet gratulerat sin medspelare på väg ut till omklädningsrummet men han skulle aldrig minnas sitt desperata vrål.

På kvällen äter han inget, stirrar på tv:n och viftar bort Vera, hon hade ännu inte börjat sova i sin lägenhet, som serverar honom kaffe och undrar vad det är med honom. Fadern kommer förbi, ensam denna gång, och Tomas lyssnar förstrött på dåtidens fotbollsäventyr. Han knyter näven.