Rainer, Julia och jag

 

Ljuset i Penang på Malaysias västkust är märkligare än någon annanstans. Staden tecknas i skarpa konturer men som i ett skimrande dis, en helt genomskinlig dimma. Det glöder kallt vilket är en märkvärdighet när huden är våt av den fuktiga hettan. Känslan av att inte vara närvarande är påtaglig. Ljuset fick mig att sväva, lite drömskt, i vandringarna i gränderna, i passagerna. Det passerade över mig, genom mig, men också under. Jag skrattade åt känslan. Husen går i varandra utmed de trånga gatorna. Frukt- och grönsaksaffärer, mekanikverkstäder, tyghandlare och skrädderier på första våningen. På andra bor förmodligen ägarfamiljen. Någon tredje finns inte.

Först när koppen te mötte läpparna hämtas sinnesnärvaron ner till stolen jag placerat mig på. På ett hörn på huvudgatan låg restaurangen, fylld av män och mig själv. Kvinnor med dagens inköp passerade. Jag konstaterade lite vemodigt att jag inte uppfattade dem som lika vackra som de på östsidan i Kota Bahru, Kelantan. De överjordiskt sköna varelsernas uppenbarelse hade närmast tillintetgjort mig. Jag andades inte, rörde mig inte, när jag betraktade dem. De hade en hållning och blick som vore de översteprästinnor från en annan verklighet. I hopp om ljuva drömmar hade jag sedan dess somnat varje kväll med frammanandet av dessa kvinnors, de kelantanska kvinnornas skridande gång. Kvinnorna från Kota Bahru. Jag hade alltid vaknat besviken, i drömmen hade de rört sig i riktning ifrån mig. Som bäst åtnjöt jag en åt mitt håll kastad gäckande blick.

Under bussresan på närmare tio timmar tvärs över Malaysias landsbygd funderade jag över vad det var som gjorde dem så vackra. I det sakta malandet på vägarna hade resandets limbo inte gjort mig förmögen att bryta mig loss från de tankebanorna. Tankarna hade gått allt långsammare i samma spår och hade inte lett någonstans. Nu slog det mig att kanske bestod upplevelsen av deras säregna skönhet enbart i att de var några centimeter längre än de som nu gick förbi mig. Tanken kändes futtig, jag ville behålla känslan av att ha varit i gudinnornas land.

Jag såg mig om i restaurangen och upptäckte, förbi myllret av intensivt samspråkande män, en ung vit kvinna. Kanske var hon något över tjugo. Jag reste mig och gick bort till henne och frågade på engelska om jag fick slå mig ner vid hennes bord. Hon såg på mig. Först tänkte jag att det var med avsmak, men det var mera ett stråk av avoghet som passerade över hennes ansikte. ”That´s ok”. Efter en stund av markerande tystnad frågade hon mig om jag kände till ett bra ställe att bo på. Jag rekommenderade det ”Guest House” jag och Rainer, en ung tysk jag träffat på tåget upp från Kuala Lumpur, nu bodde på. Rainer hade gett sig av, nu för andra dagen, till strandbadet.

Stranden i sig var en märklighet. Vidsträckt mellan staden och hamnen med en speciell skönhet som lät en ana att den vind som ständigt drog förbi innehöll historier med sjöslag, krydd- och tehandel, piraters uppgång och fall och kolonialmakters politiska spel. I stället för strandliv föredrog jag att vandra runt i staden och iaktta den vardag som bjöds ut för en intresserad och nyfiken betraktare.

Jag började berätta om de usla ställen jag hade bott på. Kackerlackor, färsk hundskit på madrassen, drogerbjudanden, fala kvinnor som knackat på en tunn hotelldörr. Hon var inte road och jag bytte samtalsämne. Det visade sig att vi båda på var på väg till Tanah Ratu i höglandets regnskogar. Hon skulle sedan vidare till östkusten, där jag nyligen varit, för att se de berömda sköldpaddorna lägga ägg. Jag berättade entusiastiskt om natten jag hade vakat för att kunna se dem komma upp från havet. Dessa ståtliga jättesköldpaddor vars magnifika skepnader bröt morgonljuset när de klev ur havet. Jag, ett par andra ”travellers” och några lokala pojkar hade legat gömda i sanddynerna i flera timmar. Själv hade jag darrat av upphetsning inför detta, ett av naturens mystiska, skådespel. Jag berättade inte för henne om besvikelsen över att några av pojkarna hade satt sig att, skrikande och stojande, rida på sköldpaddorna när de efter äggläggningen vänt tillbaka till sitt element, sitt hav. Det gjorde mig beklämd. Efteråt hade en av pojkarna som inte trakasserat havsvidundren tagit mig i handen och bett mig följa med honom hem till hans familj för frukost. Det hade varit en stillsam tillställning med utbyte av omtänksamma frågor. Jag förstod aldrig varför jag blivit hembjuden och tänkte som när det gällde sköldpaddorna att uppfattningen om vad som är rätt och riktigt inte är given.

Julia, som hon hette, presenterade sig som psykologistuderande från franska Schweiz. Plötsligt frågade hon vad jag hade gjort när den prostituerade kvinnan hade knackat på.

Det hade varit i en gränsstad i Thailand, ett litet järnvägshotell. Trött efter en lång och varm tågresa stapplade jag i säng. Vid ljudet av någon vid dörren, en knackning, öppnade jag sömndrucket. I det drömska halljuset där, som jag tyckte när jag stängt om mig, lömska skuggor slickade de brunrappade väggarna stod en vän varelse, en kvinna. Med stadig blick som naglade fast mig i dörrposten frågade hon om jag ville ha sällskap för natten. Jag samlade ihop mig, uppbådade en belevad artighet och ett urskuldande leende och avböjde med motiveringen att jag rest långt och var trött. Hennes överläpp darrade till, var det av förakt eller förtrytelse? Hon knyckte något på nacken och sade att det också fanns yngre flickor om det nu skulle passa. Hon var kanske 30-35 år. Var det en en ålder att lägga märka till i hennes gebit? ”No, no” stapplade jag fram, ”I am very sorry. I am really tired. Really am”. Jag lade mig igen och funderade i några blixtrande sekunder över hur det hade varit om jag tackat ja till att vältra mig med en främmande kvinna i en främmande säng i en främmande stad i ett främmande land. Kunde avstånd minska mina betänkligheter? Jag lyckades inte konkretisera känslan längre än till sköna men obekväma lustkänslor. Somnade med den irriterande vetskapen att jag inte kom ihåg vad staden hette jag sov i.

Julia hade lett under berättelsen. Trodde hon på mig? Hon hade en skärpa i sitt sätt att småprata som gjorde att jag var på min vakt, valde mina ord. Jag förstod att jag börjat spela upp, månade om mitt intryck på henne. Jag kurtiserade denna kvinna från alperna, de nedåtvända pipornas land, på ett tehak i en hamnstad på Malackahalvön. Satte mig lite nonchalant tillbakalutad i stolen, fångade hennes blick vid valda tillfällen. Lyfte tekoppen medan jag såg ut över gatukorsningen där gående med enorma bördor på huvudet passerades av enstaka bilar och ”angkongs” som rickshaws kallades. Det fanns de som drogs med cykel och de utan. Ett gäng dragare stod rakt över och skrattade högt åt varandra. jag hade gärna förstått vad som roade dessa män, men det är resenärens plåga och privilegium att inte få delta.

På kvällen gick vi alla tre ut tillsammans för att hitta någonting att äta. Rainer försökte som vanligt att hitta ett ställe där inga andra vita åt. Han gick in på en restaurang för att snabbt rusa ut igen muttrandes ”kulit putih”, vitt skinn, vita. Två unga män satt i ett hörn, den ene hade rest sig något från stolen när Rainer steg in.

Efter att ha fiskat upp hönsfötter i soppan på en matmarknad Rainer godkänt drog vi skrattandes med honom till en restaurang med andra ”kulit putihs”. Rainer lyste upp vid den goda kalla ölen och sedan märktes det, åtminstone fick jag det för mig, att även Rainer började lägga an på Julia. Hon log. Rainer tittande menande på mig.

I Malmö fanns det en ramaffär vid Triangeln som med ett stort plakat på trottoaren basunerade ut att de tillverkade klassiska original på beställning. I skyltfönstret hade de en Mona Lisa som ett bevis på denna devis. Julia måste ha studerat Da Vincis målning. På samma sätt som jag själv skyltade med en förställd världsvana iklädde hon sig en täck gåtfullhet. Tänkte jag. Hon förklarade för oss att hon gjorde sin resa för att få vara ensam och långt borta från det hon lämnat. Vad det var ville hon inte gå in på men hon skulle följa med oss upp i högländerna. Fast hon fick det att låta som att vi skulle följa med henne.

Jag och Rainer såg på varandra. Blickar som innehöll bekräftande förväntan och förutsedd kamp. Åtminstone tolkade jag det så.

Jag och Rainer delade rum på vårt hostel. Vi sade inget om Julia, vaktade på varandra, mer än att det skulle bli skönt att dra iväg tillsammans, ifrån hettan, upp i bergen.

Innan jag gick till sängs satt jag kvar en stund på verandan och lyssnade på natten. Jag hade kostat på mig en öl extra. Jag sippade långsamt på den allt ljummare lokala brygden. Funderade över en väns kommentar hemmavid om varför jag blev så lätt förälskad om jag fick minsta, inbillad eller verklig, känsla av intresse från motparten. Har du inte haft en mormor, frågade hon. Inte som jag lärt känna, svarade jag. Just det, svarade hon. Man måste ha någon som älskar en oförbehållsamt och kravlöst när man är liten, fortsatte hon. Jag viftade undan nattflygfäna och svalde de sista dropparna.

En ficklampas spelande väckte mig. Innan jag hann säga något såg jag att Rainer satt hopkrupen på sin sängkant. Han förde något mot ena armens armveck men det var svårt att se vad som skedde. Funderingar om vad jag såg gjorde att jag inte sa något. Jag började kallsvettas. Det ryktades om dödstraff för narkotikainnehav. Tänk om Rainer stoppade knark i min ryggsäck för att skydda sig själv. Jag blundade intensivt när jag trodde att Rainer såg åt mitt håll. Det tog en lång stund av virvlande farhågor klädda i fängelsegaller innan jag somnade igen.

Luften var frisk, livgivande. jag hade föreställningar om regnskogar men denna som britterna kallade Cameron Highlands var annorlunda. Det var knappt över 20 grader och torrt på marken. Det var säkert annorlunda när det var regnperiod. Vi vandrade storögda mellan träd som omfamnade himlen, praktfulla blommor bugandes under sina bedövande dofter, skrikande glidflygande papegojor och handflatsstora fjärilar dansandes i nektar. Vi hade inte gått mer än någon timme när vi stötte på en byggnad som närmast kunde liknas vid ett hus i Tudorstil. Ett hus som annars skulle kunna vara utplacerat på den engelska landsbygden, kanske i Essex. Jag och Julia tyckte det var fascinerande att vi skulle kunna få serverat ”afternoon tea” i detta värdshus. Vi tvingade Rainer att dra på sig ett par långbyxor och fick, som vi kände det, på nåder stiga in.

Mer än en gång fnissade någon av oss till. Åt situationen, det absurda. Ändå var det knappt några andra gäster där. Men det gick att föreställa sig en mångfald av strama nackar och avmätta hälsningar. Vi fick bistra blickar av kyparna när vår uppsluppna munterhet blev för högljudd. Då Julia gick iväg ”to wash her hands” tog jag mod till mig och frågade Rainer om natten.

”Vad höll du på med, med armen?”

”Det kliade något förbannat, kollade så det inte var något djur, baddade med sprit. Vaknade du?” Han höll ut armarna i en ursäktande gest.

”Jag trodde du silade, knark … dödsstraff”.

Vi lade oss dubbla av skratt och fick en åthutning. Rainer samlade ihop sig och berättade att han egentligen skulle ha rest ihop med sin pappa. De hade alltid haft en bra relation och fadern skulle bjuda honom på flygbiljetterna. Ett halvår innan resan fick hans mamma reda på att hennes man var spelberoende och deras hus, som hon trodde var skuldfritt, var intecknat till taknocken. Mannen, Rainers far, hade spelat bort deras tillgångar. Jag försökte säga något om de fäder jag haft, eller snarare inte haft, men Rainer var kvar i sin berättelse.

Vi lämnade tebjudningen och fortsatte vidare i den värld för vilken människan en gång var skapad och som vi nu betraktade förundrat som vore vi från en annan dimension. Vi var hövliga och respektfulla gäster, mer så i skogen, djungeln, än i den ”brittiska” restaurangen.

Det började skymma och stigarna hade sedan en längre tid blivit allt smalare. Vi ville inte vända men det var nödvändigt. Vid ett vägskäl kunde vi inte enas om vilken av de två stigarna som låg framför oss som var den rätta. Rainer och Julia skulle ta stigen till vänster och jag den andra. Efter en halvtimme skulle vi vända och mötas på samma plats. Inom mig retades svartsjukan med rädslan medan jag ängsligt tog mig fram. Ljuden blev högre, fler, ihåligare och ilsknare. Jag ryckte till mer än en gång av knakande träd och grenar. Det som vackert varit iklädde sig nu obehagets och hotets dräkt. Kvällsdimmorna slöt sig om min hals. Ändå kunde jag inte släppa tanken på Rainer och Julia tillsammans. Hur hade jag blivit utmanövrerad?

Det prasslade till ovanför och ett väsen for tungt genom luften och landade på stigen framför mig. En orm, den största jag sett. Grön med gula band och den fixerade mig med sina ögon och sitt ilskna väsande. Huggtänderna var enorma. Jag var fastfrusen. Hade jag kunna röra mig hade blodet stått kvar, venerna uppsprättade.

Ormen hade övertaget, det visste vi båda. I den tid som rädsla bestämmer till evighet rörde sig nu mina tankar sakta till ett liv jag nu var säker på att jag inte skulle få. Jag och Julia boende i Schweiz som världsturnerande föreläsare i idéhistoria och psykologi. Fyra fantastiska barn rullandes skrattandes nerför alpslätterna. Jag som berömd europeisk fotbollsmanager med världen som arbetsfält och med Julia skötandes affärerna. Framgångsrika barn boende i Melbourne, New York och Nice. Julia och jag drivandes värdshus på Österlen i Skåne med berömda konstnärer från hela världen besökandes oss för en fristad och spirituellt umgänge. Adopterade barn från världens alla hörn ystert dansandes i Havängs vågor.

Ormen slutade väsa och jag kunde svära på att den log överlägset och hånfullt åt mig innan den sakta och majestätiskt slingrade iväg. Jag kunde, vågade, inte fortsätta utan vände och gick tillbaka.

Jag sade inget om ormen, bara att stigen inte ledde någonstans.

Julia åkte vidare på morgonen, Rainer och jag vandrade ner till stationen. Jag frågade Rainer om han fått adressen till Julia. Jag hade för mig att hon sagt att vi skulle få den. Sade jag,utan täckning. Rainer skrattade åt mig och tog mig om axlarna och tryckte till sig en kyss på min mun innan jag hann värja mig. ”Idiot” var det sista Rainer småleende sade. Deras tåg gick från olika perronger. Kommen en bit bort tog Rainer upp något ur fickan, vek och skrynklade ihop det och kastade det åt mitt håll.

/ Boris U Zetterlund