hon vänder sig ifrån honom
tvekar, vill inte bjuda in
inget ges, han har inget val
han spottar ut orden som vränger och vrider
se hur han och han studsar på molnen
slitsar upp stämningen med
sin blåsprängda burköppnare
den som förlorade intagningen till Paradise hotel
eller den som kan öppna de vackraste sidorna
av Ferlinghetti eller Sierra DeMulder
men det är mest som han fabulerar
för till slut ljuger han, skarvar skönt, fint
en bra historia är bättre än sanningen
för den som längtar efter det bortsprungna
det som vinden tagit och försvann med tömda höfter
den som längtar efter en rörelse, ett ord, en delad citronsorbet
så hon bjuder in, skylten är vänd
motståndet rasslar ner för stupröret i en blöt pöl
erövring smeker famn, hetsen triumferar längtan
vårfloden vrider sig om upprepningen tills
ömheten rosslar och jagade ögon rasslar – iväg
avstånd blir till, jäser sin egen stumma skepnad
avtryck i lakan klär den utnyttjade och lystern skyndar iväg
lustens förlorare gnuggar bort, gnuggar hårt
vrider om och skickar iväg ännu en Peter Pan
ännu en vars själ är tom, vars sinnen är sönder
det är den sista, det kommer inte att ske igen
nästa river hon itu och spottar ut kulorna åt vänster eller höger
i Trieste, Bogota och Penang säger hon stilla
de är inte värda min poesi, min frukost eller mina lår
de är inte värda min poesi, min frukost eller mina lår
/Boris Zetterlund
Boris Zetterlund 