Missmodet är regnets vän

Missmodet är regnets vän och det följde mig bort till Lower East Side. Bea var kvar på hotellet. Trött, lite ont i huvudet sade hon.  Jag dök in i en bar som pulserar i neon, beställde en drink, såg mig om, svepte, gick vidare. På Bowery Ballroom spelade Margot and the So So’s avig skön pop med röster som harmonierar med regnet utanför. Sista låten och bandet vinkade av. Motvilligt drog jag mig ut från lokalen till gatan där gatlyktorna fortfarande bugar åt konserten. Bowery Avenue var en gång, tio-femton år tidigare, gatan för de rädda och de förlorade. Nu skräms den bara i fantasierna hos de riktigt sippa och i någon trist handbok. Konstgallerier,  kaféer och restauranger kantpryder och välkomnar.

Jag och Bea träffades i gymnasiet, växte ihop på rasterna, Caféet på Simrishamnsgatan eller på Cosmopolitan uppe i stan. Vi gick till Tempo om vi hade fått ihop lite pengar. Hon följde ofta med på mina spelningar, de var färre nu. Om än alls. Senast på Bakfickan där storstarkpöbeln ropade på Sweet Home Alabama. De fick vara utan.

Hon var tungt engagerad i Amnesty. När vi båda var som mest upptagna med spelningar, föreningsliv, hemvårdsjobb (jag), studier (hon), kunde det gå veckor som vi knappt pratade med varandra.

Rockklubben Mercury låg inte långt bort. Här i kvarteren klär sig unga män i hatt. Det ger dem en speciell aura där de sitter med en flaska öl mellan ringfinger och långfinger, framåtlutade och hatten antingen hårt nedtryckt över ögonen eller bakåttippad. Ögonen fortfarande ivriga.

Ingen spelning  så jag gick in på charmiga, stabbiga och slabbiga Katz Delicatessen som ligger bredvid på East Huston. Här gömmer sig det America som föregick ”Mad Men”. Ingen elegans men nostalgin slingrar sig om en, nafsar en i öronen.

Bea har fått jobb som ekonomiansvarig på en dataspelfirma och vi tänkte att vi åker till New York innan hon börjar. Något vi pratat om sen vi träffades, den stora drömmen. När vi nu väl åkte hade inte Bea varit på något fantastiskt humör. Jag frågar henne om och om igen om hur det är med henne. För varje gång blir hon mer irriterad. ”Sluta nu, det är inget ”, och fortsätter läsa sin bok.

När man åker iväg så här drömmer man om fantastiska platser, spännande konserter, underbar mat och livfull sex på hotellrummet (och kanske på någon undanskymd plats). Man skall inte ha så mycket förväntningar. Jag funderar för mycket.

”Är hon rätt för dig?” Den gamla damen i rullstolen jag antog sov tilltalade mig. När jag precis passerade henne hade jag tänkt att hon blivit utrullad i den svala kvällsluften. Luften var säkert olidlig inomhus i värmen som steg långt över 30 grader under dagen. Lite perplex vände jag mig om mot henne. ”Förlåt, hur menar du”. Hon reste sig sakta upp. På vägen till stående bytte hon skepnad till en närmast naken ung kvinna. Hon var inte naken, men det är vad jag såg. Hon log och hällde upp ett glas vatten och räckte det till mig. Jag förstod att jag såg kvinnan som uppträtt på Va-Va-Vrooom kabarén kvällen innan. Jag tog emot glaset, dricker, frågan hängde emellan oss. ”Jag har väl aldrig tänkt något annat”. Hennes leende blänker till och hon säger ”Du ger mig osanning”. Det är rätt, jag funderade ofta över det. Det behövs bara att en attraktiv kvinna kastar ett öga åt mitt håll för att jag skall börja sväva. Men jag lägger aldrig så stor vikt vid det. Det bara spökar i mitt sinne. Jag har aldrig fullföljt något. Just nu har jag det svårt med att denna ljuvliga varelse framför mig utstrålar en sinnlighet som gör att jag inte längre andas. Hon vet vad jag tänker. ”Min kropp och att jag står så nära dig bekymrar dig väl inte. Du vet ju vad du vill. Eller är det synd om dig?” Hon sträcker på sig och det glänser i metallglansen som döljer bröstvårtorna. Hon sätter sig igen, behagfullt sakta, förvandlas. Den gamla kvinnan öppnar ena ögat och kisar lite kort på mig. Jag kan svära på att jag ser en naken kvinna dansa i hennes pupill.

Med nattvakterna rasslandes efter mig vandrade jag tillbaka till Chelsea, till myternas hotell. Rum 619, balkong mot tjugotredje gatan. Bedagad arty chic. Inte längre på den soliga sidan, aldrig mer till sin fördel i närbild. Hotellet har charm, konsten på väggarna målar en skön atmosfär. När man släckt sänglampan kommer de berömda poeterna, konstnärernas och musikernas andar och stryker en sakta över håret i den korta tidsrymd som uppstår mellan vakenhet och sömn.  I sömn vilade Bea som kröp ihop när jag satte mig på sängkanten.  Hon höll i sin mobil.  I spisen flämtade det sista på ett ljus. Kom att tänka på Godards Le Mepris, sängscenen i början av filmen. Titeln, Föraktet, har jag alltid tänkt var för hård, melodramatisk.

Innan kabarén hade vi varit runt på flera ställen. Metropolitan Room. Jazzballadduetter ackompanjerade på dragspel, bas och gitarr. Dragspelet gav den rätta vridningen på musiken. Vidare till Olive Tree Café på klassiska MacDougal Street för att sänka dubbla macchiatos. En Chaplinfilm spelades upp på väggen, en specialitet för kaféet. Chaplin som servitör sjunger sig till succé men överger den tillfälliga framgången för att rädda den vackra flickan undan polisen.  Under kaféet ligger Comedy Cellar. Nivån var självklar “I was so ugly as a boy so even the priest wouldn’t have me”. Det var efter det som vi av en slump trillade in, eller snarare ner, till kabarén. En källardörr bakom ett skynke i en restaurang.

Vi bestämde oss på fredagen att ta det något lugnare. Nu blev det inte så. Vi började med gallerierna i Chelsea.  Släntrandes mellan kraftfulla glasinstallationer till utskurna pappfigurer till vägghängda målningar.

Bea fastnade framför en tavla, svarta tjocka penselstreck formandes två människor, kvínna och man. Jag frågade vad hon tyckte. Hon såg inte på mig. Jag frågade igen. Hon svarade inte, bara gick. Vid nästa tavla stannade hon och vände sig mot mig. Vi var rörande överens om det mesta av nutidskonsten och det gick lätt att tillsammans avfärda och beundra.

Stationerna i New Yorks tunnelbanor är en koncentration av livet ovanför. Livet och konsten går ihop i både stilla och yster dans. En kraftfull baryton turneradeTurandot. En tunn, tunn yngling sjöng sin blues. Några ungdomar parningslekte. En kvinna spelade balkandragspel. En man med kalla ögon smekte sitt sår. Ett hipstergäng spelade skön jug folk jazz på bleckgitarr, fiol, såg och tvättbaljebas. Blind Boy Chocolate and the Milk Sheiks.

I Williamsburg intog vi vegetariska burgare till smakfull ale på Juliette runt hörnet från Bedford Avenue. Därpå en ljuvlig fikonstrudel, Blackbird Parlour. Det var ett skönt liv men Bea glittrade inte som jag tänkt mig. Jag gic´k från att hylla det sköna som omger oss till att återigen fråga. Hon såg länge på mig och en tid därefter hade vi inget sällskap av varken missmod eller vemod. Vi vandrade över Brooklynbron, skrattade åt alla hjärtelåsen, och vände tillbaka för att leta upp klubben Zebulon. Dök först in på Monkey Town men där var tomt eftersom det är lika dumt att vara ute nio i New York som elva i Stockholm och innan ett i Buenos Aires. På Zebulon snubblade vi in mitt i ett stycke avantgardeteater som förspel till bandet som skall komma. Vi drack goda drinkar och väntade på Jesse Harris. Vars instrumentalmusik fick mig att i salongen betrakta de coola katterna med de vackra kvinnorna. Det smög på mig, förhållandet var det omvända. Det är männen som är “med” och de var fler än kvinnorna.  Ansiktena var orörliga i förhållande till de markerande, mätande ögonrörelserna. Under den bakåtlutade blänkande ytan strömmade djurets instinkter. Blod pulserade.

Bea mådde sämre igen sade hon och ville tillbaka till hotellet. Vi tog en taxi och jag diskuterade musiken vi hört med chauffören. Han var ryss och gav inte mycket för pop och rock.  Jazz gäller. Klassisk musik, sade han, är absolut, skönheten är nedtecknad. I jazzen är det annorlunda, där strävar musikern efter att nå den yttersta skönheten. Jag läste Patti Smiths “Just Kids” på planet och hon resonerade på liknande sätt ”For art sings of God, and ultimately belongs to him”. Jag frågade om jazzmusikern med det resonemanget måste vara en virtous, annars är han eller hon misslyckad? Han skakade på huvudet och nickade sedan, men vi var framme. Jag hoppades vi skulle åka med honom igen, men hur stor var den chansen?  Jag drog ensam iväg till Mercury när vi skiljts utanför hotellet.

Beas kombination av Amnestyengagemang och civilekonomutbildning gör henne intressant i mångas ögon.  Vi rör oss i olika kretsar. Jag har svårt för flera av hennes väninnor som ofta pratade om sådant som inte rörde mig i ryggen. Ett par av dem kunde gå på om väskor, skor och nagellack tills irritationen dansar på min hud.  Det är smarta kvinnor, snäser Bea av mig om jag nämner det, bry dig inte om det snacket, det är samma avkoppling som när ni diskuterar gitarrförstärkare en öldränkt kväll. Vi smuttar på drinkar och pratar örhängen i stället, fortsatte hon, nu skrattandes.

Mercury Lounge var öppet. Jessie Baylin var en uppenbarelse. Strålade sensualitet. Barfota svartglittrande Nancy Sinatralik omgiven av kvinnliga medmusikanter och män i fedorahattar. Vacker musik, ett stänk av jazzsoul, fräck energi. Vem vill någonsin ha något annat. Synd Bea inte är med tänkte jag.

Jessie stod framför mig, barfota. Publiken runt om vek undan. Jessie tog av sig sin hatt och satte den på mitt huvud.

“This is a shape of love – Jagged in a way its love… the one that cuts, you’re leaving room For me to still go out and find some – Take control and leave behind a part of me thats still attached to you”

Hon sjöng versen sakta för mig. Jag famlade efter henne när hon gick upp på scenen. ”Leave your mark” rullade igång. Jag rusade ut efter att ha tömt glaset. Jag vandrade frenetiskt mellan barerna tills jag upptäckte att jag var i Greenwich. Måste ha gått ett par timmar sedan Jessie klädde mig i hatt. Förresten var den borta, glömt den på något av haken. Om jag nu hade någon. Måste tillbaka till Bea. Jag hade ont i fötterna och tänkte att jag kan ta tunnelbana upp ett par stationer. Jag drev runt, hade inte riktigt klart för mig, då ett gäng kortväxta, dvärgar, ropade efter mig. Smådjävlar från Greenwichs storhetstid tänker jag när de hånar mig och spottar i mina spår i asfalten. Andefattiga, uppblåsta, övergivna pucko kallade de mig, klarar du inte mer än så en kväll in the City. Jag blev dem inte svaret skyldig utan fräste till med “era pretentiösa missfoster, era rännstenslosers, era kvasiwhatever, dra er tillbaka därifrån ni kom, det stinker lik om er, era mumintroll”, det skulle väl vara mumifierade troll men jag slant och brydde mig inte och gick något stärkt vidare, låtsades inte höra det råa fnisset som dansade på min rygg. Visst hade en av dem sett ut som Allen Ginzburg, en annan som RZ, en tredje som Ferlinghetti. Med lapp för ögat. Visst nynnade den korta Ginzberg ”I´m a lonely Dog o Mother!” Det var det sista jag hörde.

Rummet var tomt. På kudden låg ett vitt papper.