Först var han fascinerad av henne. När hon dog blev han besatt. Verkligen besatt. Jag misstänker att det bidrog till att han försvann. Jag skulle vilja att det blev, var, annorlunda. Verkligen. Men vad skulle jag gjort? Går det att dela någon annans fantasi? Går det att ens att dela någon annans verklighet?
***
Vi skippade träningsmatchen vi var på väg till. Det var för kallt. Kölden bet i kinder och lår. Borde haft långkalsonger. Enades om att ta en öl i stället och vandrade med cyklarna upp mot centrum. Det var inte många som trotsade februarikylan. Någon tog sig fram som om det gick att huka sig undan kylan. Vi satte cyklarna utanför FolkåRock och gick in. Hälsade på inventarierna och hittade ett tomt hörn. Jag hämtade två stora fatöl och ställde på bordet. Det ångade om oss och vi tog av oss jackor och extratröjor för att sedan försiktigt smutta på den iskalla ölen. Skulle tagit en kaffe.
”Inte är man en riktig supporter om man sitter här.”
”Äh, det är en blandad uppställning, många reserver. Vi får gå på nästa.”
”Du vet att jag då och då pratat om Hillarp, Rut Hillarp” sade han.
Jag kan inte säga att jag var förberedd på den vändningen. Den mystiska Hillarp. Konstnär och poet. Så mycket visste jag. Mer än en gång hade jag hört om hans fruktlösa jakt på hennes första självpublicerade roman. Med omslag som hon själv målat.
”Jo, jo, men du pratar om så många kvinnor. Aung San Sui Kyi, Nico, Hepburn … Alla skulle du gift dig med.”
”Rut Hillarp har dött. Jag har alltid velat träffat henne, hon har skrivit den vackraste kärlekslyriken i Sverige.
”Hallå. Edith Södergran, har du glömt henne? Ekelöf? Boye?”
”Nej, jag menar allvar. Absolut.”
Vi beställde två gulasch. Något måste man äta. Kaffet lockade fortfarande, fick bli efter. Samtalet tog en annan vändning – fotboll, politik, en oturlig musikerkarriär som satt en bit bort – men han kom tillbaka till Hillarp, både den kvällen och många följande. Han talade om hennes, i hans tycke, enastående lyrik och att han var ledsen över att hennes eftermäle mest handlat om att hon skulle ha haft en dragning åt sadomasochism.
”För jävligt egentligen. Säg en sjuksköterska som jobbat hårt hela livet, långt förbi vad som egentligen krävs av henne. Om hon blir tagen av polisen för att hon pissat i en port, därtill nödd och tvungen, så är det vi minns.”
Hans mor var sjuksköterska.
”Var hon inte det, din Rut, sm?”
Sa jag, som sett en enstaka rubrik på någon kultursida.
”Kanske. Hon nämner det i dagboksanteckningar, som jag dock inte läst. Vill inte och vet inte riktigt varför. Det är inte det som syns i dikterna. Det handlar inte om fysisk smärta. De beskriver känslan av att förlora sig i kärleken. Att ge upp sig själv för den andre.”
Jag såg på honom med förundrad min.
”Menar du som på riddarnas och bardernas tid, att dö för den man älskar det är ju …”
”Just det.”
”… lite fånigt, eller mycket fånigt.”
”Skål på dig, din cyniska misantrop. Tycker du skall se Ophüls ’Letter to an unknown woman’ eller läs Elisabet Smarts ’By Grand Central Station I Sat Down and Wept’.”
”Skål själv. Jo, det där kan jag. Var det inte en feminist som beundrade verket, Grand Central, men hoppades dottern skulle växa upp i en värld där kvinnor inte fungerade som kärlekstörstande mähän. Kan vi inte prata om laget? Vad säger du om Majstorovic? Är han snabb nog, egentligen, matchar han kraven på vad vi behöver för att vinna allsvenskan igen? Snygg man, förresten.”
Fick rynkade ögonbryn och ett snett leende som svar.
***
Någon vecka senare firade vi hans födelsedag på Brogatan, restaurangen. Stimmigt men charmigt ställe. När vi druckit upp tog vi våra cyklar och vandrade hemåt i undanglidande skymningsdimmor. Han stannade med cykeln och vände sig mot mig. Det syntes på honom att han hade något osagt.
”Du, jag vet inte hur jag skall säga det här, men jag var med henne i natt.”
”Gratulerar! Men vem pratar du om. Åsa?”
”Nej, Rut. Rut Hillarp.”
”Va?”
”Ja, jag vet, men det var så verkligt. Och, skratta nu inte, jag hade rivsår på låren när jag vaknade.”
”Rivsår, du är ju … Vadå rivsår?”
”Det var inte första gången. Ett par gånger nu. Förra gången var väldigt märklig.”
”Förra! Förra var märklig!? Har du tiltat helt? Kom igen!”
”Mm, hon hade med sig Abu Nawas, en arabisk poet från 800-talet.”
Jag stannade och stirrade på honom. Han driver med mig, tänkte jag, och sa:
”Driver du med mig?”
”Nej, nej. Nawas var speciell för att han bröt mot traditionen att mest ägna sig åt att i sin poesi hylla den egna klanen och förringa andra. I stället skrev han poesi om kärlek och erotik. Män och kvinnor. Märkligt nog ironiserade han över mäns passivitet och över kvinnors … ja, intensitet. Eller kanske … villighet. Det ser man inte nu. Poesi på det temat menar jag.”
”Mäns passivitet … och det pratade du med honom om. På vilket språk?”
Jag skakade på huvudet. Det här gick för långt. Utför slänten, utför stupet. Ner i klyftan, ner i avgrunden.
”Språk, språk. Nja, det vet jag inte. Vi pratade. Förresten blev han såld som liten av sina föräldrar. Inte klokt. Sånt händer ju fortfarande. I vilket fall var han noga med att betona att man inte skall vara rädd för kärleken och inte skämmas för den fysiska njutningen. Han skröt om att han var den förste poeten som på arabiska har skrivit om masturbation. Dessutom är han med i Tusen och en natt, flera gånger! Det du.”
”Dessutom? Vad då dessutom?”
Han skrattade till, svepte ena benet över cykelstången.
”Ses. Ha det!”
Det tog mig tid att komma över det förvirrade samtalet. Till slut bestämde jag mig för att han trots allt drev med mig eller att det i hans huvud skett en tillfällig förskjutning mellan verklighet och dröm. Han var sådan, hade alltid varit. På gränsen. På något sätt. Vilket som. Men nu hade hans föreställningar öppnat dörren, porten, grinden, entrén till en plats jag inte ville följa med honom till.
***
Nästa gång jag träffade honom, vi tog en fika på stan, var han dämpad, på dåligt humör. Muttrade mest om ihåliga nyheter. Jag försökte muntra upp honom.
”Nå, hur är det med fröken Hillarp? Lite lätt klöst på ryggen? Handbojor kanske?”
”Det är inte det som är det viktiga, eller ens intressanta.”
Han visade mig svagt synliga blåmärken på halsen. Strypmärken kunde man möjligen tyda det till. Jag såg på dem och tänkte: absolut ingenting. Vad skulle jag tänka? Jag såg de blålila skiftningarna på hans hals. Tydligt.
”Men hur …?”
”Det är hon. Eller vi. Det är som hon om hon vill bevisa något för mig. Vi byter roller och ändå är det som att det inte är det som gäller. En av hennes älskare har tydligen sagt om henne ”Queen of the day, slave at night”. Jag förstår inte. Men jag kanske är en naiv romantiker, försöker se en djupare mening.”
”Du … menar du allvar med det här? Jag förstår inte heller men det är inte något om sm, utan om vad du håller på med. Rivmärken, blåmärken när du träffar spöken, erotiska vålnader. Det är ju skruvat. Helskruvat. Alltså, förlåt, men jag undrar.”
”Äh, bry dig inte om märkena. Du kommer ihåg den arabiska poeten jag träffade?”
”Jo, du sa något, men …”
Jag kände att jag höll på att släppa taget. Att jag höll på att förlora en vän. En vän som var
en tok. Det låg på mig, det var jag som ökade avståndet. Men jag ville inte. Inte egentligen.
Han hade fått tillbaka något av sitt humör. Ögonen strålade lätt. Att han fått berätta för
någon betydde något. Vi lämnade kaféet. Något fick mig att följa med honom åt hans håll.
”Nu har jag träffat Omar Khayyám, en perser från 1100talet. Det är helt otroligt.”
”Jo…”
”Hör här.”
Han plockade upp en lapp ur fickan och läste högt för mig. Väldigt högt.
If chance supplied a loaf of white bread,
Two casks of wine and a leg of mutton,
In the corner of a garden with a tulip-cheeked girl,
There’d be enjoyment no Sultan could outdo.
Jag såg mig om. Vi vandrade på Gråbrödersgatan. En svartklädd ung kvinna gick kanske fem-tio meter bakom. Kanske hörde hon. Tänkte en kort stund att jag kanske kunde be henne om en neutral synpunkt på min väns mentala irrfärder. Han märkte inte att jag stannat till. Jag ökade stegen och kom ikapp. Lyssnade igen.
”Det är fantastiskt. Han läste många av sina dikter för oss. Jag fastnade för de här raderna och letade upp dem på engelska. Är de inte underbara i sin enkelhet! Förresten så har jag också träffat en samtida japanska.”
”Samtida japanska?”
”Hmm, med Omar. Hon sade aldrig vad hon hette men hon ville berätta för mig om sina drömmar och att det visserligen gav henne stor njutning att vandra i sitt inre men att kanske livet inte var menat för drömmar enbart.”
”Förvisso.”
Vad skulle jag säga? Jag var helt utmattad, som om livslustarna sögs med i en malström. Om kroppen var tom som en skogstjärn en het torr sommar var huvudet ödsligt som ett kalhygge. Tankarna for runt som irrande vilsna skogsmöss i en höststorm.
Jag hade börjat tänka i naturlyrik. Det kanske var kört för mig med.
Han tog tag i min axel.
”Allvarlig nu. Hon sade sig ha med stort nöje och stor ledsnad läst ’Berättelsen om Genji’. Den skrevs ju strax innan hennes egen tid. Stor ledsnad för att hon insåg att hon inte själv levde fullt ut. Förresten lärde jag mig att översättningarna av Genji ofta missar passionen och anspelningarna. Eller så missar man kanske inte, man medvetet moralfriserar. Du vet, dekorerar i fina ord. Som Ohlmarks med Sagan om Ringen och därmed slipar ner det som är mustigt underhållande till förnämt koketteri.”
”Jag måste säga att jag inte är riktigt med. Du kastar dig mellan poeter från tusen år sedan i Persien och Fjärran Östern och inte minst säger du att du träffat dem. Verkligen träffat dem. Det finns ju inte på …”
”Det här är viktigt. Rut är inte som någon annan, och de världar hon fört mig till … Det är alldeles fantastiskt. Du skulle bara varit med. Eller, hrm, kanske inte.”
”Jo du.”
”Står du ut med en dikt till, av Rut den här gången?”
”Äh, visst. Om du vill.”
Jag hade börjat fundera i banor som; hur underhåller man en störd människa bäst; kan man säga emot eller är det dumt; borde jag gå och säga till honom att han får höra av sig när föreställningarna blåst förbi. Jag bestämde mig för: det här är en tillfällig förvirring hos min bäste vän.
”Jag vill gärna läsa just den, för den förklarar allt.”
Vi sätter oss ner vid den lilla vita bryggan i Slottsparken. Trädens lövverk sträcker sig efter vattnet. En kajak passerar. Jag lyfter handen till hälsning. Jag har redan ångrat mig. Han är inte klok, han är galen. Något har gått helt snett.
”Lyssna nu noga.”
Han harklar sig och läser från en liten anteckningsbok.
Vem finns väl mer än du? Alla ting
har tappat sina namn i dig.
Och ditt namn, som jag sökte och
sökte – alltid fruktande dess
klang – det fann jag i mig själv, där
du tappat det när du utplånade
mitt eget.
”Du förstår, det är det det handlar om, inte vilken sorts sex man har. Att släppa taget,
förlora sig själv, ge upp sitt för oss. Vi är större än jag.”
”Peace, love and understanding.”
”Du är bara dum. Har du förresten läst e e cummings Erotic Poems. Det skulle du göra.
Hon tipsade. Oerhört fina.”
”Hon tipsade…”
Jag hörde hur jag lät. Hur blev det så? Jag framstod som en banal människa och kulturell imbecill i det här samtalet och han som en bildad klok man som vågade tala om erotik och djup kärlek med sin vän. Han. Mannen som tillbringar sina nätter med döda vålnader.
***
Strax därefter fick han ett utlandsuppdrag. Han skulle övervaka växelinstallationer i södra Kina. Efter några månader hörde jag att han försvunnit på en resa till Korea. Försvunnit. Borta. Jag väntade några månader, hoppades, innan jag cyklade iväg till Slottsparken och satte mig på vita bryggan. Det blev mörkt, kallt och sent innan jag lämnade.
Jag saknar honom.
/ Boris Zetterlund
Boris Zetterlund 