Min vän är besatt

 

 

Först var han fascinerad av henne, men när hon dog blev han besatt. Verkligen besatt.
Vi skulle ut och ta en öl. Skippade träningsmatchen vi skulle ha tagit oss till, det var för kallt.

– Du vet att jag pratat om Hillarp, Rut Hillarp, sade han.
– Jo, jo, men du pratar om så många kvinnor. Aung San Sui Kyi, Nico, Hepburn … Alla skulle du gift dig med.
– Rut Hillarp har dött. Jag har alltid velat träffat henne, hon har skrivit den vackraste kärlekslyriken i Sverige.
– Hallå, Edith Södergran, har du glömt henne? Ekelöf? Boye?
– Nej, jag menar allvar. Absolut.

Samtalet tog en annan vändning men han kom tillbaka till Hillarp, både den kvällen och många följande. Han talade om hennes, i hans tycke, enastående lyrik och att han var ledsen över att hennes eftermäle mest handlat om att hon skulle haft en dragning åt sadomasochism.

– Var hon inte det, sm, då, sa jag, som sett en enstaka rubrik på någon kultursida.
– Kanske, hon nämner det i dagboksanteckningar, som jag dock inte läst. Vill inte, vet inte riktigt varför. Det är inte det som syns i dikterna, det handlar inte om fysisk smärta, de beskriver känslan av att förlora sig i kärleken. Att ge upp sig själv för den andre.

Jag såg på honom med förundrad min.

– Menar du som på riddarnas och bardernas tid, att dö för den man älskar det är ju ….
– Just det!
– … lite fånigt, eller mycket fånigt.
– Skål på dig, din cyniska misantrop. Tycker du skall se Ophüls ”Letter to an unknown woman” eller läs Elisabet Smarts ”By Grand Central Station I Sat Down and Wept”.
– Skål själv. Jo, det där kan jag. Var det inte en feminist som beundrade verket, Smarts, men hoppades dottern skulle växa upp i en värld där kvinnor inte fungerade som kärlekstörstande mähän. Kan vi inte prata om laget? Vad säger du om Fouad, är han snabb nog, egentligen, matchar han kraven på vad vi behöver för att vinna allsvenskan igen?

Någon vecka senare firade vi hans födelsedag på Brogatan, restaurangen. När vi druckit upp tog vi våra cyklar och vandrade hemåt i undanglidande skymningsdimmor.

– Du, jag vet inte hur jag skall säga det här, men jag var med henne i natt.
– Ja, gratulerar! Men vem pratar du om. Åsa?
– Nej, Rut. Rut Hillarp.
– Va?
– Ja, jag vet, men det var så verkligt. Och, skratta nu inte, jag hade rivsår på låren när jag vaknade.
– Rivsår, du är ju knäpp. Vadå rivsår?
– Det var inte första gången. Ett par gånger nu. Förra gången var väldigt märklig.
– Förra! Förra var märklig!?
– Mm, hon hade med sig Abu Nawas, en arabisk poet från 800talet.

Jag bara stannade och tittade på honom. Han driver med mig, tänkte jag, och sa

– Driver du med mig?
– Nej, nej. Lyssna nu. Nawas var speciell för att han bröt mot traditionen att mest ägna sig åt att i sin poesi hylla den egna klanen och förringa andra. I stället skrev han poesi om kärlek och erotik. Män och kvinnor. Märkligt nog ironiserade han över mäns passivitet och över kvinnors … ja, intensitet. Eller kanske … villighet. Det ser man inte nu. Poesi på det temat menar jag.
– Mäns passivitet … och det pratade du med honom om. På vilket språk? Jag skakade på huvudet.
– Språk, språk. Nja, det vet jag inte, Vi pratade. Förresten blev han såld som liten av sina föräldrar. Inte klokt, sån händer ju fortfarande. I vilket fall var han noga med att betona att man inte skall vara rädd för kärleken och inte skämmas för den fysiska njutningen. Han skröt om att han var den förste poetens på arbiska att ha skrivit om masturbation. Dessutom är han flera gånger med i Tusen och en natt! Det du.
– Dessutom? Vad då dessutom?
Han skrattade till, svepte ena benet över cykelstången.
– Ses. Ha det!

Nästa gång jag träffade honom, vi tog en fika på stan, var han dämpad, på dåligt humör. Jag försökte muntra upp honom.

– Nå, hur är det med fröken Hillarp? Lite lätt klöst på ryggen? Handbojor kanske?
– Det är inte det som är det viktiga, eller ens intressanta.

Han visade mig svagt synliga blåmärken på halsen. Strypmärken kunde man möjligen tyda det till.

– Men hur …?
– Det är hon. Eller vi. Det är som hon om hon vill bevisa något för mig. Vi byter roller och ändå är det som att det inte är det som gäller. En av hennes älskare har tydligen sagt om henne ”Queen of the day, slave at night”. Jag förstår inte. Men jag kanske är en naiv romantiker, försöker se en djupare mening.
– Du … menar du allvar med det här? Jag förstår inte heller men det är inte något om sm, utan om vad du håller på med. Rivmärken, blåmärken när du träffar spöken. Det är ju skruvat. Helskruvat. Alltså, förlåt, men jag undrar.
– Äh, bry dig inte om märkena. Du kommer ihåg den arabiska poeten jag träffade?
– Jo, du sa något, men ….

Han hade fått tillbaka något av sitt humör. Ögonen strålade lätt. Vi lämnade kaféet.

– Nu har jag träffat Omar Khayyám, en perser från 1100talet. Det är helt otroligt.
– Jo…
– Hör här.
Han plockade upp en lapp ur fickan och läste högt för mig. Väldigt högt.

If chance supplied a loaf of white bread,
Two casks of wine and a leg of mutton,
In the corner of a garden with a tulip-cheeked girl,
There’d be enjoyment no Sultan could outdo.

Jag såg mig om. Vi vandrade på Gråbrödersgatan. En svartklädd ung kvinna gick kanske fem-tio meter bakom. Kanske hörde hon.

– Det är fantastiskt. Han läste många av sina dikter för oss. Jag fastnade för de här raderna och letade upp dem på engelska. Är de inte underbara i sin enkelhet! Förresten så har jag också träffat en samtida japanska.
– Samtida japanska?
– Hmm, med Omar, hon sade aldrig vad hon hette men hon ville berätta för mig om sina drömmar och att det visserligen gav henne stor njutning att vandra i sitt inre men att kanske livet inte var menat för drömmar enbart.
– Förvisso.
– Allvarlig nu. Hon sade sig ha med stort nöje och stor ledsnad läst ”Berättelsen om Genji”, den skrevs ju strax innan hennes egen tid. Stor ledsnad för att hon insåg att hon inte själv levde fullt ut. Förresten lärde jag mig att översättningarna av Genji ofta missar passionen och anspelningarna. Eller så missar man kanske inte, man medvetet salongsklär det. Du vet dekorerar i fina ord, som Ohlmarks med Sagan om Ringen, och därmed slipar ner det som är mustigt underhållande till förnämt koketteri.
– Jag måste säga, att jag inte är riktigt med. Du kastar dig mellan poeter från tusen år sedan i Persien och Fjärran Östern och inte minst säger du att du träffat dem. Verkligen, träffat dem. Det finns ju inte på …
– Det här är viktigt. Rut är inte som någon annan, och de världar hon fört mig till … Det är alldeles fantastiskt. Du skulle bara varit med. Eller, hrm, kanske inte.
– Jo du.
– Står du ut med en dikt till, av Rut den här gången?
– Äh, visst. Om du vill.
– Jag vill gärna läsa just den, för den förklarar allt.

Vi sätter oss ner vid den lilla vita bryggan i Slottsparken. Trädens lövverk sträcker sig efter vattnet. En kajak passerar. Jag lyfter handen till hälsning. Han är inte klok, galen, tänker jag. Något har gått helt snett. Han läser från en liten anteckningsbok.

– Lyssna nu noga.

Vem finns väl mer än du? Alla ting
har tappat sina namn i dig.
Och ditt namn, som jag sökte och
sökte – alltid fruktande dess
klang – det fann jag i mig själv, där
du tappat det när du utplånade
mitt eget.

– Du förstår, det är det det handlar om, inte vilken sorts sex man har. Att släppa taget, förlora sig själv, ge upp sitt för oss. Vi är större än jag.
– Peace, love and understanding, sa jag.
– Du är bara dum. Har du förresten läst e e cummings Erotic Poems. Det skulle du göra. Hon tipsade. Oerhört fina.
– Hon tipsade…

Jag hörde hur jag lät. Hur blev det så? Jag framstod som en banal människa och kulturellt imbecill i det här samtalet och han som en bildad klok man som vågade tala om erotik och djup kärlek med sin vän. Han. Mannen som tillbringar sina nätter med döda vålnader.

Strax därefter fick han ett utlandsuppdrag. Han skulle övervaka växelinstallationer i södra Kina. Efter några månader hörde jag att han försvunnit på en resa till Korea. Försvunnit. Borta.
Jag saknade honom.

/ Boris Zetterlund