Marionetter

solen gifter sig med havet
en havsfågel klyver horisonten
vägen lutar ner mot kiselstenen
missmodet vrider sig i skuggan

en tidsskärva hasplas fram
ingens mening, ingens nåd
ödet har ingen moral
orden krälar i skymningen

vi är vid färdens slut
entonigt och enstämmigt
det var ingens fel, ingens mod
det meddelades, som klocka till mat

förnedra, eliminera och försvinn
den som andas, den som minns
vi var verktyg, marionetter
kniv kula och lem, kniv kula och lem

ett öga på golvet, pungen bredvid
utan svar, absolut ingen frid
de som kunde bära frukt fick kanske gå
för de andra fanns ingen tid att få

tårarna färgar samvetet
min bror? – frågan är nött
det är någonting han vet
om mitt saknade kött

han nickar inte, munnen torr
vargarna tog honom, vargarna
svarta handen hade höjts
jag kunde inte, hur kunde jag …

öppnar dörren, handbromsen ur
metallic lack klyver horisonten
vägen lutar ner mot kiselstenen
marans nätter, marionetter