La Loca

 

 

Den medelålders kavajklädde mannen lutar sig fram. Drar handen genom håret. Han blinkar hårt.

”Du, hon körde inte ihjäl sig. Jag menar, hon begick inte självmord. Tog inte sitt liv. Du förstår.”

Mittemot fryser en ung mans blick.

Framför honom är maten upplagd i uppåtstigande formationer. Kyparen har satt fram en ny öl. Kvällssolen som slingrat sig in lapar i sig av skummet. De firar kontraktsförlängningen. Bäst betalda spelaren i truppen. Det hade varit på gång länge. Klubbkamraterna visste inte ännu. Kanske blev någon sur, missunnsam.

”Ta det nu lugnt. Vi firar vet du. Jag tänkte att det var dags att berätta.”

Han hade haft det tufft något år innan han bytte klubb i staden. Vänsterbackplatsen i moderklubben hade varit upptagen av en extremt vänsterfotad spelare. En snabb tekniker. Själv var han en habil tvåfotare. Bäst när han fick spela mycket. Gjorde sällan stora misstag och växte med spelet. På grund av ett elakt ankelbrott som inte läkte på lagkamraten hade han fått spela nästan hela säsongen och betyg och omdömen hade växt. Han visste att det gick bra för att han fick spela. Spela in sig med de andra. Bli tryggare med bollen. Uppleva känslan att det inte gick för fort, att ha tid. Det kom med vana och rutin. Placering på avbytarbänken och han hade fått börja om. Måtte inte konkurrenten bli frisk, må ankeln förvridas och förtvina. De tankarna gjorde honom missmodig, inte ville han tänka så, annars lekte livet. Hans kontrakt förlängdes och han fick som en av de första i moderklubben en bil med sitt namn på. I fotbollslivets övermod tackade han därpå ja till att diskutera en övergång till konkurrentklubben när de hörde av sig. Agenten, mannen framför honom, hade hjälpt honom med det beslutet.

”Du vet, du sa att hon var på väg till sina föräldrar på landet. När det hände. Rakt av vägen. Pang, bom liksom.”

Hon och han hade träffats på gymnasiet. Gick i samma klass i tvåan när han fått gå om. Han hade varit på tjejer förut, han hade inga problem med att ragga men hon hade gjort honom nervös. Hon bjöd ut honom först. En film om en blind massör. Han gillade film, mer än de flesta. Hade skrattat rått åt att landslagets ankare hade utsetts till ”filmexperten”. En ”expert” som enligt egen utsago såg det mesta men höll sig undan svartvit film.

Han förvånade henne med att känna till ”Beat” Takeshi som spelat i och regisserat ett par fräcka yakuza filmer han sett. Filmen, Zatoichi, var en remake av en japansk filmserie från 60-70 talet. Hennes far hade tydligen alla de gamla filmerna, så hon tyckte det skulle vara kul att se den. De fortsatte att gå mycket på bio. Hon bodde en trekvarts bussresa utanför staden, hans lägenhet var inte större än ett skåp. De skaffade något tillsammans när han började spela på heltid. Tanken på barn intresserade honom. Inte henne. Inte än. Hon ville studera till barnläkare. Först ett sabbatsår men skulle förmodligen komma in på utbildningen när det var dags.

Vad skall du med en fotbollsspelare till hade han sagt. Du är dummare än vad du tror, svarade hon. Han förstod sig inte alltid på henne. Ibland exploderade hon. Ibland grät hon. Han kunde inte följa med. För att förstå dig, får man vara en skywalker hade han sagt. Hon var ett känsligare djur, det förstod han. Du, viskade han smeksamt, hade du inte varit en sån ”loca”, hade jag friat. Mmm, svarade hon gäckande, jag är ändå inte tillräcklig tokig för att svara ja, så bry dig inte du.

”Alltså, när hon är på väg, bredvid henne kör det upp en öppen bil, typ Camaro, tror jag han sa´. Bakom henne en minibuss. De tutar på henne. Båda bilarna. Vem som berättat? Hur jag vet? En av dem i bussen. Men han kommer inte att berätta igen. Va’ jävligt full. Grät. Slår ihjäl mig. Men jag tror han inte vet att han lät vattnet gå. Glömt helt. Aspackad. Alltså, de skriker, gapar åt henne, visar finger. Tror de är hanlejon, men bara dumma apor.”

Hennes händer. Var de än var på hans kropp kunde han gny av lust. Men mest, mest var det styrkan de utstrålade. De tvekade inte. Om hennes ögon ibland inte kunde bära honom, gjorde alltid hennes händer det. Ett drag genom hans hår, en hand på hans lår, och han var trygg. Lugn. Han kunde se och tänka andra kvinnor, speciellt när laget var borta ett par veckor på träningsläger men viljan saknades.

”De skulle väl bara skämta. Bara jargong. Ville väl inget illa. Ja, jag vet att du sa att det inte var självmord. Att det var en olycka. Men man undrade. Tänkte. Alltså, roa sig lite. Menade inget illa.”

Jargongen i omklädningsrummet. Stämningen. Den så omtalade, beryktade, famösa. Han skojade fortfarande med de andra om brudliv, det gillade han. Blev det för rått kunde några av dem hålla igen, markera. Han också, men han var inte alltid den förste. Han kom ihåg en lagkamrat, i förra klubbens juniorlag, som hoppat av. En poet. Sade att han inte orkade med. Kamraten hade skrivit brev till styrelsen om skitsnacket, den då usla lagandan, vanan att skrapa ihop pengar till fulsprit. Som lagledaren köpte ut. Det hade blivit bättre, kunde han tycka. Med tiden. Han hade väl vant sig.

”Du vet, du skulle just skriva på. De här, de här var din nya klubbs fans, fast typ firman, ligister. Det var ju din bil hon körde. De skulle bara retas lite med motståndarlagets spelarbrutta. Inte fan visste de du var på väg. ”

Och nu skulle han förlänga. Mer pengar. Kostymer som pratade. Han lyssnade knappt, ville bara skriva på. Efteråt hade han om och om igen ryst av välbehag inför pengarna. Månadslönen. Bonuspengarna. Visst, det kunde ha varit ännu mer. Han hade drömt om än mer. Klubbar utomlands. Målat upp överdådiga bilder av framgång. Han hade efter hennes död gått in fullständigt för fotbollen. Levt fotboll. Tränaren hade skrikit på honom på träningarna. För helvete, du skall inte kapa skenbenen på dina egna! Han fokuserade, fokuserade var det enda han gjorde. Koncentrationen låg ytterst på en knivspets och vibrerade. Han lade på sig muskler. Han tränade sin explosivitet. Han ville stiga. Han ville äga sin värld. Han ville äga världen. Nu hade han nått sitt första stora mål. Dags för nästa. Han hade börjat vänta på landslagssamtalet. Lagt upp strategier för hur han skulle svara. Hur han skulle ställa villkoren på sin position. Att han skulle vara garanterad en förstauppställning. Hur fyrbackslinjen skulle vara formerad. Att de gick över till trebackslinje med honom som kejsare om nödvändigt. Han visste det var dumt, fånigt, men han njöt av tankarna.

”Bussen kör nära, jävligt nära. De skrattar. Hojtar. En viftar med en machete, nå’n lång jävla kokosnötklyvare. För jävligt egentligen.”

Hans egen mor hade dött ifrån honom när han tolv. Hans far sade inte mycket men de hade gått bra ihop. Fadern hade låtit honom vara. Sett till det nödvändigaste. När de berättade om förlovningen hade han strålat sällsamt, som kvällsljuset vid en stilla sjö, och ställt till med middagsfest. Fadern tyckte mycket om henne. I många år hade hans far glömt sin fina röst men sjöng nu en egenskriven sång till kärleken för dem. En av vännerna stöttade med fint gitarrspel.

”En i Camaron hade rest sig upp. Han drog ner gylfen, tog fram den, och ja, du vet. Bussen kör i henne bakifrån. En, två gånger. Då fick hon nog. Drog iväg. Som nå’n jävla dragracer, sa killen. Full, jävla, fart. Det kunde väl för fan inte vi hjälpa, sa han. När jag fick veta detta? Ja, det var bara någon dag efter. Den här killen var jävligt gråtmild. Men du vet, du skulle ju över till dem, kontraktet vi skrivit var bra. Nu är det ännu bättre. Jag visste det var potential i dig. Det skulle bli skitbra så småningom. Stora pengar. Vad kunde man. Det som hänt, hade hänt. Så är livet. Inget att göra”.

Han ser hur han tar sin gaffel och kör in den i agentens hand. Tar honom i kavajen med ena handen och i håret med den andra. Drar honom igenom bord och stolar, tallrikar och glas krasar i golvet, och vräker ut honom igenom gatufönstret. Han ser sig själv gå därifrån. Ser sig inte om.