Kvinna som vet

 

 

 

Kvinnan sitter på huk och vaggar sin kropp stilla fram och tillbaka. I samma rörelse sveper hon sin kjol om sig som om hon samlar in de första månstrålarna. Som om de kan fångas, som om de aldrig skulle återkomma. Hon har svalt och smält oron och ångesten och hon vet att inte längre vilja byta skepnad eller öde.  Inte med bonden några hundra meter bort, som hon passerade osedd, som suckar tungt över mjölkpriserna och hustruns, i hans tycke, ständiga frånvaro. Inte heller över den handelsman som färdades i västlig riktning, ohörd men nära, som gläds åt örhängena han köpt till älskarinnan, den hukande kvinnans vän.

Kvinnan är inte övertygad om att hon är klokare än vildsvinshonan med sina tre kultingar som med högburet huvud passerar bara några björkar bort. Det hon vet är att hon är huvudpersonen i sina val, ingen har tagit dem åt henne. Inte ens detta att vara en försmådd och besviken varelse, som kanske den resande säljarens, handelsmannens, fru, tänkte hon var märkvärdigt. Vi är det alla. Om inte nu, så både i det som varit och i vardande.  Det fick vara. Inte kunde hon heller egentligen svara för handelsmannens fru, en flyktig bekant.

Vildsvinshonan har stannat upp, samlat ungarna bakom sig. Betarna, stora som en galts, är det en möjligen en galt, glöder i månljuset. Kvinnan vet att svinet sedan länge känt hennes doft. Varför stannar det upp? Vad vill det berätta? Hon försöker se in i ögonen på djuret, närvaron är stark och djurlukten smyger sig nu in i näsborrarna, upp i bihålorna. Som om djuret försöker erövra hennes kropp, byta skepnad. Hon blundar. Det hade blivit enklare, valen färre. Det var ju nu gjort. Hon ler och motar bort flocken från sitt inre. Den brännande odören drar sig sakta ur hennes kropp, glider iväg över ängen, efter besten.

Hon suckar. Vinden är mild, så mild en aftonvind i april kan vara.  Hon höjer huvudet, öppnar långsamt ögonen stort, och låter brisen smeka de blottade ögongloberna. Hon noterar nickande att djuren försvinner, någon kvist knäcks, men hon lyssnar efter ett annat ljud. Det hon inte vill höra är tystnaden som gäckande rycker i henne. Ge dig iväg tycks den säga, men hon stöter den ifrån sig. En knyck på nacken får klämman att lossna, hårknuten faller ut. Hon sveper undan håret med handen. Blåser bort hårstrån från den ännu spända munnen. Spanande böjer hon sig framåt. Ett frasande ljud som av kjolar i rörelse. Sedan tyst. Sedan ljudet igen. Det är en flock gärdsmyg som förirrat sig bortom den skyddande stengärden. Kvinnan blir dock inte besviken, hon ser det som ett varsel. Hon får rätt. Ljudet av människa närmar sig och hon tänker att så är det. Man kan inte ta fel, inte nu.

Hon vill, tänker hon, hon kommer. Hon undrar igen varför hon tvivlat, inte trott. Allt hade sagt henne att det var rätt. Kvinnan som nu närmar sig hade, när hon spårat hennes tvivel, gråtande bedyrat att det skulle ske. De hade kramat varandras händer hårt. Fingrar och naglar hade borrat sig in i hennes. Hon hade skyndat sig att gömma dem, torkat av blodet på den mörka kjolen. Sedan slickat i sig det som rymts i fårorna, det salta. Ändå hade hon tvekat, tvivlat. Det är mitt förbannade huvud, så många tankar som ryms, tar plats och rotar till och ruskar om. Sprit hade hon prövat men det var en förgänglig lisa. Dessutom blev man dum och stank, tillräckligt mycket hade hon umgåtts med karlslödder för att veta. Man kan inte ta fel, men man kan tvivla tänker hon.

***

De hade träffats vid ett IOGT-möte som hade för avsikt att starta ett bibliotek på orten. I delad övertygelse om religion, litteraturen, kvinnors rätt och mäns lumpenhet fann de att de drogs till varandra. Som vore de tvillingsjälar hade de sagt i mun på varandra. Småskrattande, nästan genererat, döpte de nykterhetsrörelsen till Fru Bornerad och kyrkan till Herr Bigott.

De nyfunna väninnorna, bondfru och skollärarrinna respektive, skulle sköta det praktiska medan bygdepastorn skulle ha ansvaret för bokurval och regelverk. De irriterade, retade, sig båda på den ordningen, men sade inget högt. De träffades sällan på biblioteket eftersom de delade de timmar det var öppet. De tog de möjligheter som fanns. Vänskapen hade grundats och utvecklats till något större än det utrymme som gavs.

***

I ett skogsrås skepnad, kvällsdimmornas illusion, reser hon sig och närmar sig den kommande. Kjolfållen stryker marken, som svävar hon fram. Med båda händerna sträckta framför sig välkomnar hon den väntade.

Gläntans andra aftongäst anländer avstannande, tvekande. Hon vrider nekande på huvudet som vore det en bekräftelse. Hon står nu stilla, har ännu inte trätt in i den månskimrande öppningen. Händerna söker sig till magen, buken. De vill inte vara där, axlarna skjuts bakåt, men smekningen fullföljs om än flyktigt. Inte omfamna, inte heller stöta bort.

Hon blir milt indragen i gläntan.  Indragen, mottagen, erhållen. En skir ljuskrona, en strålglans, skapas av kvällsdaggen i deras hår. Som en bekräftelse och kröning på deras förening.

–          Vi skall klara det, viskar den som väntat.

–          Men hur skall det gå?

–          Det går skall du se.

–          Jag är inte stark som du.

–          Där har du fel, du är mer än någon jag vet.

–          Mer ja, jag är ju nu välsignTaad. Alla kommer att se att jag bär.

Hennes skratt är klart, högt.

–          Sssschh. Vi tar oss härifrån, ingen får veta.

–          Men han då.  Skall han …

–          Den besten kan du vara utan, du är fri.

–          Fri, hur kan jag vara fri, som jag är.

–          Må vi bli det vi vill bli. Inte vad någon annan bestämt.

–          Jag bestämmer inte själv längre.

–          Jo det gör du, och jag lovar, det kan bara bli bättre.

De står länge som i varandra.

Kvinnan som vet, och ändå vill, hämtar väskan hon suttit på. Hon hade redan förstått. Överenskommelsen dem emellan var avgjord. Var solen bereder sin vila och när månen sprider sitt ljus är förutbestämt, inget annat. På bådas läppar spelar nu ett, nästan skälmskt, leende. De ser på varandra och slukar det i en kyss.

Handelsmannen får behålla sina örhängen. Kanske ger han dem till sin fru.

 

/Boris Zetterlund