Jag spottar ut gruset

 

 

Kalsongerna är blöta, genomblöta, så långt har det gått. Fukten har erövrat bit för bit av mina kläder, lagt sig lystet utmed min hud där den nu ruvar på nästa steg. Jag föreställer mig att den nu i allt närvarande blötan arbetar sig in genom huden och sprider sig in i varje vrå i min kropp. Jag fylls med fukt, vatten, tills jag exploderar, huden rivs i remsor och hela den beigegula Volvon fylls av mina vätskor, blod, slem, märg, urin.

Jag hör min mor i bistert stackato mumlar att vi snart är framme. Ett ord mellan varje väggrop, dessa förbannade väggropar, grävda av hin håles illvilliga, aldrig trötta, småjävlar.

Dammet yr in i bilen, fläkten är sönder. Ingen luftkonditionering i en Volvo 144. Då och då vevar jag ner och spottar ut gruset som lägrat min mun. Inte varje gång som jag går med vinst. Jag svär och spottar, spottar och svär.

Vi körde av färjan i går eftermiddag och har kört sedan dess. Eller rättare sagt min far har kört sedan dess. Ingen annan har körkort. Ett par timmars sömn på en restplats i Österrike.

Jag har slutat att se upp mot himlen, denna välvda kolbädd. Glöden är intensiv, het och ligger tungt över vägen.  Bara den bedövande hettan från asfalten var värre. På den punkten fördel grusvägen. Vägen svänger, de uttorkade vinrankorna pekar ut riktningen. Jag tänker att de med sina sista hickande krafter skrattar åt mig, jag kan ge dem det nöjet. Skrattar åt att jag följt med och hånskrattar åt vart jag är på väg. Din olycka rasslar de fram ur de torra löven, där finns inget att hämta. Deras skratt glider utmed min rygg och jag gnider mig plaskande mot galonsätet för att bli av med det.

–          Skall – vi – inte – ta en – paus – innan – vi –är – fram – me. Säger mor. Väghålorna skapar rytmen.

–          Nej – vi – är – snart – där. Säger far.

Första huset är en ruin. Andra huset är en ruin. Tredje huset är en ruin. Det är inte ruiner, inser jag när vi passerar ännu några hus. I ett fönsterlöst fönster, eller i ett av alla fönsterlösa fönster, betraktar två tomma ögonhålor mig. Som tonåring är man dyster och deprimerad. Men inte, aldrig, tror man att egentligen, egentligen kommer ens dystopiska koketterande att ramla ner över en. Jag har anlänt till en mardröm, skräckfilmskulisser tränger sig på och jag vill inte vara med.

Jag svor att kom jag härifrån skulle jag vattenkamma mig eller något. Bli en ny sorts ungdom, ordentlig och glad, till och med ta på mig en piké-tröja. Nej förresten, aldrig i helvete pikétröja. Det finns det inget som kan få mig till.

–          Där framme är det, där föddes jag. Sa far. Vägen var något bättre nu.

–          Bra, sa mor. Vars humör inte var ett dugg bättre.

Ur fädernets födslohus rusar en gumma, en krum gumma, en väldigt, väldigt krum gumma. Ni vet hur häxan i Hans o Greta ser ut. Och så bred på. Bred på så in i helvete.

Hon ställer sig framför bilen. Åkallar den glödande himlen, så gott hon nu kan när hon i en obefintlig rörelse vänder ögonen uppåt. Nej, bara ena ögat. Det andra fixerar stint en skock med höns som flaxar trängda mellan henne och bilen. Hon brer ut en vänsterjabb på ett sätt som skulle imponerat på Cassius Clay eller Ingemar Johansson och hugger den tills nu stolt struttande tuppen. Gumman slickar sig om munnen.

Den kambeklädde inser i panik att livet som loj försteälskare nu är över och i ångern och insikten över att inte, medan han fortfarande hade chansen, än mer utnyttjat sina möjligheter som juckekvilibrist stämmer han upp ett klagoskri som fick oss att flämtande hålla för öronen och klarsynt, nåja, begripa varför det saknades fönster i byn. Vänster backspegel sprack. Att det inte blev värre berodde nu enbart på att farmoderkrumgummehansochgretahäxan bröt av skriket i samma eleganta precisionsrörelse som knäckte halsen på fjäderfät. I en balkansk steppdans höll hon triumferande upp den i postdödsångest sprattlande hanfågeln.

Jag stängde munnen för att inte drunkna i min egen svett och gjorde vad jag kunde för att ta blicken från tuppens rytmiskt gungande tunga. Mor öppnade dörren och en tung odör av blött människokött bildade altare åt djuroffret.

/Boris Zetterlund