Inte min tid nu

 

August såg när det skedde. Rättare sagt, han såg det strax innan. Fjärilen gled utmed solstrålarna, spände ut de vit- och blåspetsade mörka vingarna och landade i Tildes vinröda hårklämma. Tilde böjd, nästan liggande över bänken skriver på sin uppsats om medeltiden. Säkert skriver hon om häxor tänkte han. Han är förtjust i Tilde, hoppas hon skall ta något initiativ när det gällde honom, men är lite skrämd av att hon målar sig så hårt. Att hon får, funderade han. Det var mycket svart och vitt, ibland med inslag av blodrött. Fjärilen var en sorgmantel. Om Tilde var medveten att den prydde henne skulle hon säkert gilla att den representerade död frukt och murket liv.

Han såg sig om i skolsalen, han var färdig med sin uppsats men alla andra gnodde på. Han hade valt att skriva om framtidstron på medeltiden genom att visa på skapandet av de många och enorma kyrkorna, de första universiteten och de många klosterbiblioteken. Han visste att läraren skulle bli imponerad av hans ämnesval. För att lätta upp temat gjorde han därför kopplingar till momenten av synskhet i Harry Potter och Sagan om Ringen böckerna och diskuterade varför det skulle vara förödande om människan kunde se framtiden. Han var rätt nöjd med att han lyckades klä in funderingar en och annan vuxen skulle häpna över med en 13-årings, vilket han var, associationer.  Kunde han hålla det på den nivån, skulle det nog gå bra.  Han lutade sig bakåt och började fundera på en strategi över hur han skulle bli ensam med Tilde på vägen hem.

Ibland, som nu, när de gick själva pratade hon på, ivrigt och utan att lyssna på honom. Hon surrade på om det mesta. Tyvärr, tänkte August, mest om hur korkade de flesta lärarna var. Det tyckte han i och för sig också, men han tyckte inte det var någon idé att spilla energi på det.

De närmade sig hemmakvarteren. Han tyckte inte om det molande obehag som nu spred sig från magen och ut i kroppen. Det blev stadigt värre, till han förstod att de måste byta väg. Inte gå den de brukar, under bron och sedan bakom ICA affären. Han tryckte på Tilde från sidan så de gick av cykelvägen och upp på vägen. För att avleda hennes uppmärksamhet frågade han henne om hon sett Buffy. En tv-serie som hans mycket äldre halvsyster hade lämnat efter sig när hon flyttade. Han hade börjat titta när han en dag inte hade hittat något annat och fastnat.

Han vände sig om och såg gänget dyka upp bakom affären. De såg inte åt deras håll. Han visste att minst två av dem varit inblandade i rån. Han rös.

Buffy, Vampyrdödaren? Frågade hon. Han hörde hur fånigt det lät. Han nickade. Nä, sa hon och såg tvivlande på honom. August tänkte att det var för att hon försökte var snäll som hon inte sa att den var fjantig, sög eller vad hon nu kunde hitta på för att uttrycka vilket skräp hon tyckte det var. Hans närda dröm om att de skulle se Buffy på kvällen försvann som en silverfisk om natten. Han tyckte inte han hade kraften att försöka övertyga henne om att Buffy var kul. Han var pinsamt medveten om att han var i underläge i deras relation. Han skulle ändra på det, tänkte han. Hur nu det skulle gå till, det var ju han som suktade. Hon kunde ta för sig av det som passade henne. För att byta tema frågade han henne om vad hon skulle göra under lördagen.

Hon och en polare, Tova från Vita Höja, hade bestämt träff på SF-bokhandeln och sedan skulle de dra runt på staden, kanske något kafé. Kanske var det några andra som också skulle med. Du kan ju hänga på, bjöd hon in. Yes! tänkte han. Vad hans föräldrar skulle bli förvånade om han berättade att han skulle ”dricka en latte på sta’n”. Han log åt tanken, märkte sedan att han nästan hoppade och studsade framför henne. Han fick bärga sig, skruva ner upprymdheten, hon måste se honom som fräck, cool. Han skulle bli fjorton om två veckor, det var på tiden.

Upprymdhetens sista rester försvann vid middagsbordet. Familjen skulle köra upp på morgonen till Skärsnäs. Farmors syster Astrid behövde hjälp och det var outtalat självklart att August skulle med. När han försiktigt lanserade möjligheten att han stannade hemma avslogs det. Eventuellt behövde de stanna över natten vid Immeln. Det är väl ingen fara med Astrid, hur skröplig nu hon än var, tänkte han.  Pappan var alltid orolig för henne.

Han skickade Tilde ett sms, fick inget svar. Antagligen tänkte hon nu att han var en förlorare, en loser. Vilket han ju var. Han skulle inte skrivit att han skulle till stugan med familjen. Något mera dramatiskt kunde han väl hittat på.  Känslan att han var en misslyckad eller ovälkommen existens i andras ögon bet sig ofta  fast i hans sinne och han kunde inte lösgöra sig från den. Han hade sällan kompisar särskilt länge. De kände sig till sist obekväma i hans närhet och försvann.  De visste säkert inte varför och menade inget illa men han förstod det på något sätt.  När han en gång sett en film om ungdomsmobbning hade han insett att han kanske hade tur som inte blev utsatt. Han var annorlunda och han visste om det.

Han såg på Buffy, säsong 4, hela kvällen. Skrattade och njöt och växlade snabbt mellan avsnitten eftersom missmodet snabbt fick tag i honom i mellanspelen och försökte dra in honom i de hopplöshetens dagdrömmar som gärna bjöd in honom. Han ville inte dit, han visste aldrig vad som var vad, mellan dröm och vision. Dvalan som infann sig innan sömnen erövrade sinnena var värst. Scener som spelades upp i hans inre som till en början kunde verka oskyldiga kunde snabbt förvandlas. Vidriga hemskheter kunde ta honom i besittning, vrida om hans hjärta, plåga honom. Därför föredrog han serier som Buffy och böcker och filmer som Sagan om Ringen. Bilderna han fick med sig från dem kunde han hantera. Det var inte lika lätt med thrillers och skräckfilmer som saknade övernaturliga inslag.

Bilfärden upp hade gått fortare än vanligt. Inga vägbyggen. Efter kaffet hos Astrid skulle de alla fyra gå en svamprunda i skogen. Avloppet hade varit lätt att fixa och de skulle åka hem samma dag. Till sin förvåning hade han fått cider, Oppmannacider. Det var ett par procent alkohol, men han sade inget. Cidern smakade inte av alkoholen, den var ok.

Modern var svampentusiast men det är nästan alltid han, mest han, eller fadern som hittade ätsvamparna. Ibland när han funnit några försöker han leda mammans uppmärksamhet till dem. Hon blir så underbart glad när hon hittar så han avstår gärna tävlingen med fadern för moderns glädje. Astrid tyckte mest det var  slöseri med tid, följde inte med. Några kantareller kan vara bra, resten kan man dö av, sade hon.

Det gick en stund utan att de hittade något. August blev orolig när han kände igen känslan från gårdagen efter skolan. Han sköt den ifrån sig. Tilde fladdrade i hans tankar. Var det sista chansen han hade haft? Kanske tyckte hon också att han var annorlunda, knepig.  Han sparkade till en sopp. Det var säkert en gallsopp, det var bestämt en gallsopp. Han behövde inte smaka på den. Han sparkade några löv över den så att någon annan skulle slippa den bittra vämjeliga smaken.

Han hörde föräldrarna diskutera huset efter Astrid. Pappa var enda arvtagaren. Har vi pengar skall vi köpa vid havet, sade modern. De var inte ense, rösterna steg med upprördheten. August, obekväm med dispyten, saktade ner på stegen för att öka avståndet.

En skugga skymtade mellan träden och försvann igen. Han stannade till. En till. Samma? Två? Föräldrarna var nu en bit bort men han kunde höra dem. Nyfikenheten brottades med oron. En av skuggorna dröjde vid en bäck. Varg?  Var det verkligen varg? Han blinkade och blundade för att se och inte se.

Han försvann in i sina tankar för att bli av med synerna. Vilken värld tillhörde han? Var han fel för den här världen?  Han skulle kanske aldrig få någon tjej, någon kvinna, att vara med honom. Älska honom.  Älska honom besinningslöst och utan sans som han hade läst någonstans. Han kunde inte se det men föreställde det sig som något magiskt. Tankarna och misströstan om det han aldrig skulle få vara blandades med funderingarna om den allt påtagligare närvaron av de cirklande vargarna. De var minst fyra, kanske fem. Vad höll på att hända?

Tanken på den kommande attacken från odjuren skrämde nu honom. Hur overklig den nu än var. Han såg framför sig hur djuren i samförstånd ökade stegen, i en allt snabbare rytm, för att kunna hugga honom tillsammans och samtidigt. Han skulle inte ges en chans att värja sig.  Han föreställde sig huggen, hur de slet i hans kött.

Han var rädd nu, mer rädd än han någonsin varit. Ändå var det bara inbillning. Han ville springa men det fanns ett motstånd, starka krafter, i honom som hindrade från att fly. För att det var overkligt. Han ville kanske detta, ge upp, gå över till en annan värld. Det hasande ljudet ökade, han kunde känna vilddjurslukten, den stack i näsborrarna.

Bakom brakade det till och en hjort, en praktfull hjort, kom som ur intet, svepte förbi honom och vräkte med hornen undan de två närmaste vargarna. Den stod fram för honom med det kronprydda huvudet sänkt tills de grå gnyende försvunnit in i den skyddande skogen.  Varelsen framför honom vände sig sakta om. Med en förebrående blick gled hjorten åter in bland träden, lövverket slöt sig och det blev helt tyst.  Endast den i den svaga solen skimrande ångan som dröjde sig kvar på den plats där hjorten nyss stod avslöjade dramat. Det var inte min tid än, tänkte August.

I bilen hem slumrade han det mesta av tiden. Han tyckte att han hörde en utannonsering på radion om en flock vargar som rymt från Skånes djurpark.