Är det en fråga om fåfänga eller om platsekonomi? Skall jag kasta alla böcker eller inte? Funderar fram och tillbaka. Att göra sig av med alla låg nära till hands. Dels skulle jag flytta till mindre, dels kändes det gammaldags att ha böcker stående längs väggen. Ständigt orörda. Några kan jag ju behålla, men inga romaner. Historieböcker, filosofi, kanske någon poesibok ändå. Men läser jag dem någonsin? Förr kunde jag svepa med handen över bokraderna för att fästa en besökares blick på beatpoetens Ferlinghettis eller den såväl konstnärligt som politiskt banbrytande William Morris böcker. Eller låta ett par fingrar vila på Kaj Falkmans ”Orden”. Om anarkister i klockmakarnas berg i schweiziska Jura. En roman, i grunden en kärlekshistoria, som ingen läst och jag därför kunde prata länge om hur fantastisk den var. Men nu imponerar inte fysisk litteratur. Böcker är omoderna. Beskäftiga reliker från det som en gång var. Kanske måste det vara så. I gamla filmer skildras de blivande förälskades lika själars möte med att den ena fyller i, avslutar, den andras recitation av ett poem. Vem gör så idag?
Romantiskt och sentimentalt förvisso. Ändock ett drömtillstånd på civilisationsstegen, funderar jag. Idag nickar man igenkännande, fyller i, när någon nämner något spektakulärt man sett i medierna. Inget fel i det. Men när, om någonsin, kommer folk att igen engagerat lägga tid på att läsa de stora, eller för den delen lokala, poeterna. Jag ser framför mig parker, kaféer och krogar fulla av ivriga människor bläddrandes i tummade antikvariatsexemplar fallandes varandra i talet i sin högläsning av favoritstrofer. Tummade exemplar? Istället glider visionen in där alla dessa människor på parkbänkar och uteserveringar håller i en större eller mindre skärm, fingrar dansandes över glasytan. Kisandes för solen.
Tvekar i tanken. Kanske är min föreställning av den bildade förälskade från förr en förgylld litterär skärva, en liten kulturelits drömspel? Skall jag behålla Fröding? Äsch, tänker jag och rafsade ner så gott som hela poesihögen i en pappkasse. Mer plats tog de ändå inte. Men ångrar mig och tar upp dem igen.
En gul rygg sticker ut bland romanerna. ”Så gör man inte”. En lånebok från biblioteket. En roman. Varför har jag inte lämnat tillbaka den? Har jag inte ägt den själv, en köpebok? Bläddrar i boken. John Karlzén. Länge sedan jag läste den. Men det var inte det här exemplaret. Mitt var köpt. Hade Jasmine fått det med sig? Vagabond, flanör? Visst handlade roamenen om en resa till Berlin. Stelnar till när jag bläddrar vidare. En sedel. En sedel ligger hopvikt nästan sist i boken. En hopvikt tiotusenlapp. Tiotusen kronor. Sambon, före detta sambon, Jasmine hade tagit med sig en hel del böcker. Säkert också många av mina. Jag försöker få ordning på mina tankar. Hade hon till boet haft med sig låneboken? Tagit mitt exemplar när hon flyttat och lämnat den lånade. Med tiotusen kronor i. Tiotusen kronor. Ska jag ringa henne? Hon flyttade från min Augustenborgslägenhet direkt in till Roberts Davidhallstrea. “Ljus och vacker”. Sådant är livet, sade hon. Kärleken kan man inte bestämma över. Hon har säkert inte ens läst den. Varför tog hon min? Kan det vara förra låntagarens pengar? Kan man få fram vem det var? Det kan vara en två-tre år sedan. Kanske mer. Hur länge hade Jasmine haft den?
Hennes leende. Jag minns så väl hennes leende. Om jag ser henne på stan, hon inte mig, känns det fortfarande. Kommer det att gå över? Robert, den Robert som en gång frågat om de inte kunde ha partnerbyte. Helt allvarlig, efter en kväll ute tillsammans. Catarina, Roberts sällskap och Jasmines vän, hade sett mest besvärad ut. Det hade tagit en stund innan jag förstod att Robert kunde tänka sig oss alla tillsammans. Samtidigt. Just då. Först skrattade jag åt förslaget och sedan slöt jag mig, muttrade att det inte var hur jag kände och ville ha det. I mig rev ilskan över förslaget och vanmakten varandra. Vanmakten fick utrymme när jag såg att Jasmine tycktes vara lite smått förtjust i tanken. Några korta ögonblick var jag nära att ge med mig, och avskydde då mig själv och, nu, Robert för det. Jag hade aldrig tänkt någon erotisk tanke om Catarina. Inte någon gång, märkligt. Även om så vore var tanken på oss fyra nakna i en säng obekväm. Dessutom besvärlig. Vem gör vad med vem, när. Min-tur-din-tur spelet tyckte jag var nog så oklart i en parrelation.
Ah, Josef, du är bara sipp och gammaldags skojade en vän, Tomas, med mig. Det är ju en erfarenhet. Vad skulle du förlora på det. Jaha, hade jag svarat, skulle du och Lena kunna gå i säng med Robert och Catarina. Aldrig i livet, svarade vännen som sedan försökte fundera ut några attraktiva kändispar där en gemensam erotisk förlustelse vore lockande. Du är bara ute efter kvinnorna, muttrar jag. Tomas skrattade. Kanske det.
Jag ringer honom för moraliskt stöd i hanteringen av sedeln. Sorry, är svaret. Sedeln är ogiltig sedan många år tillbaka. Lämna in till auktion kanske?
Ska jag besöka min mor senare i eftermiddag? Olustkänslan inför ett besök och att det inte blivit av på länge växte. Sätter mig i den gröna fåtöljen, den enda jag har. Den är sliten förbi alla bäst före datum, ska jag ta den med mig? Har inte råd med någon ny. När jag sålde lägenheten hade jag fått mindre för den än vad jag var skyldig banken. Jasmine ville inte dela på ägandet trots mina försäkringar om att det skulle bli en bra affär. Tur för henne. Marknaden hade dykt, inte fritt fall, men 30-40%. Inhandla en annan fåtölj? På Myrorna kanske. Men då kan man få vägglöss på köpet. Sägs det, hur sant det nu är. Myrorna blir bra, eller Emmaus.
Inte mycket packat men å andra sidan slängde jag det mesta. Säng, husgeråd, matbord, tv:n skulle med. Inget annat behövdes. Affischen förstås, ”En alldeles särskild dag”. Inramad. Såg den med Jasmine på filmklubben, där vi träffade Robert och Catarina första gången. Catarina med C. Tankarna vandrade. Skulle jag äntligen cykla till Berlin? Tänkt göra det länge.
Tolv år sedan jag var där, i Berlin. Med Jeanette, franska Jeanette. Hon var inte från Frankrike, men var fransk i stil och sätt. Hon var oförstående. Jag undrar fortfarande varför vi gjorde slut. Kanske var hon den kvinna jag alltid skulle bära en oförlöst kärlek till. Det är romantikern i mig som sätter gång de tankarna. Finns det något sådant som oförlöst kärlek? Var de funderingarna den ensammes tröst? Ett fåfängt spår av lidande att hålla sig till och finna den försmåddes njutning i.
Berlin. Rockklubbar, filmmuséet, posterutställningen ”Rockpsykedelia”, kaféerna i Prenzlauer Berg och sedan som kontrast ett finkonditori på Ku´damm. Vi bodde på vandrarhem, som i en dröm. Hur gamla var vi? 25? Jag lutar mig bakåt. Sardellpizzan vi åt, hur hon slickade av mina fingrar. Medvetenheten om att andras blickar i restaurangen krafsade i njutningen gjorde att jag till sist drog åt mig handen. Hon skrattade. Det var varmt, augustinätter. Jeanette, Jasmine. Jane nästa? Joanna? Någon, en bekants bekant, hade nämnt att hon var lesbisk nu, Jeanette. Nu? Vi hade sett Hasse Ekmans ”Flicka med hyacinter” en tv-kväll. Jeanette hade förstått och sett igenom filmens skickliga spel med åskådarens förutfattade inskränkningar av rollkaraktärerna. Vi tyckte mycket om filmen och med den känslan drog vi en gemensam gräns mot omvärlden. Har ni sett ”Flicka med hyacinter” frågade vi. Inte? Nej? Och ni säger att ni gillar film.
Hon började läsa till jurist när vi var tillsammans. Själv var jag då på väg att bli socionom. Vi förenades i studentlivet som mest och bäst på Smålands nation. Konserterna där. Mountain Goats. Då och då cyklade vi iväg till minimala charmiga skivkaféet ”Hos den blinda åsnan”. ”Åsnan” arrangerade för lokala band varannan torsdag och gick inte ihop. De två som drev stället försökte sälja fika och skivor till ett gäng hipsters som inte hade pengar, eller låtsades inte ha, och som hängde där för en latte och då och då gratis livemusik. Ett ställe, en plats, som dukade under i sin egen framgång.
Jag reser mig. Jag borde besöka min mamma. Hur länge sedan var det jag var där, en fyra, fem dagar? 57 år, mer är hon inte. Läkaren hade dock sagt att det fanns tecken på bättring. Den senaste operationen hade gått bra. Är det vecka sedan? Jag gillar inte sjukhusmiljön. Ger mig kväljningar.
Jag vandrar ner till en mynthandlaren i centrum. Tanken på att skicka sedeln med post och hoppas på att få pengar i retur attraherade mig inte. Lätt nervös stegar jag in. Ingen annan kund i den dunkelt ljussatta affären. På vägen funderade jag över vad jag skulle kunna göra med pengarna. Om den var värd något. En långfärdscykel för en tur till Berlin låg bra till.
Mynthandlaren tar emot och studerar sedeln eftertänksamt i ljuset från en lampa. Nog är den äkta, muttrar han fortsatt undersökande. Jag suckar av lättnad. Men den är inte giltig som betalningsmedel, fortsätter den magra, närmast korpliknande mannen med en dyster, lite trött min. Cykeln försvann. Mitt lilla hopp sjönk ihop. Den förväntade guldådern krympte som en punkterad cykelslang. Kattguld, pyrit, svavelkis.
Du kan få 1500kr, muttrar korpansiktet. Korpmannen studerar mig noga. Jag vet inte vad jag ska säga. Ett litet leende smyger fram i hans ögon. Minus porto är den värd exakt 9900kr, fortsätter han, när Riksbanken fått sin expeditionsavgift. Jag skojade med dig. Du kan visserligen få vänta ett par månader, men så är det. Jag ska själv precis skicka in ett par gamla tusenlappar.
Ett par månader! Jag skulle få vänta ett par månader på att få känna vindbruset sittandes på en grann, blänkandes, lätt, skön cykel. Vinden längs med Rügen. Solstrålarna dansandes mellan ekrarna när jag rullade in via Spandau eller kanske mer troligen Potsdam. Cykeln lutat mot en platan när jag tog första berlinfikat i Mitte eller möjligen en currywurst på Konnopkes i Prenzlauer Berg.
Om du vill att jag skall hantera det kan jag ge dig 9400kr idag, tillade handlaren. Mest ser han nog ändå ut som en hök, kanske inte örn, men hök. Jag kan föra över pengar till ditt konto. Passar det, frågar höken, fortsatt småleende. Han hade haft sitt roliga.
Tillbaka i lägenheten packar jag ner det sista inför morgondagens flytt. Tankarna återvänder. Kunde jag kanske återerövra Jasmine, få henne bort från den präktige, drogliberale skitstöveln Robert. Politisk sekreterare. Hur kom det sig? Intellektuell. Jo då. Om man tar grundkurserna i statsvetenskap, idéhistoria och ekonomisk historia eller vad han nu läst, har bra minne och silar det genom ett opportunistfilter ligger säkert en karriär som politisk sekreterare nära till. Tillika slängd i käften blir man säkert populär i de kretsar som hanterar allas vårt liv. Orättvist? Nej, inte alls. Skitstövel. Ormgrop?
Jag flyttar undan en fylld låda och börjar på en ny. Räcker det verkligen med Åsa, ”Kungen” och Peter som flytthjälp? Får ringa ett par till. Från tre trappor till fyra. Ingen hiss. Filmtiteln ”Elevator to the gallows” slår emot mig. Jeanne Moreau är utstrålning. Särskilt i “Dangerous Liaisons”. Jazzmusiken i ”Liaisons” är magisk. Musiken, musiken. Thelonius Monk.
”Kungen” har en James Coburn-film, ”Duffy”. Übercool pop och jazzscore. Med Lou Rawls som på slutet sjunger “I´m satisfied”. Ryser av välbehag vid tanken. Jag hade sett den eller delar av den några gånger. Av den enkla anledningen att ”Kungen” alltid hade den på när vi träffades hos honom innan vi gick ut. Ett gäng jag annars inte umgicks med men Kungen hörde ofta av sig. Det vankades brass som gick runt som en fredspipa men jag tackade nej. Fokuserade på Susannah York i filmen. De andra hade gått från förvåning till axelryckning till att nu passa förbi mig.
Några dagar efter flytten går jag förbi sjukhuset på vägen till cykelaffären. Modern sover, jag nänns inte väcka henne. Hon har alltid ont. Bra att hon inte är vaken, tänker jag. Där hon vilar, stilla, påminns jag igen om hur lik hon var, om än en äldre version, skådespelerskan Julianne Moore. Undrar också, igen, varför jag inte ärvt de vackra anletsdragen. Skulle jag vänta tills hon vaknar? Jag skyndar ut.
—
Jag vaknar upp i en vitmålad sal. Jag förstod var jag var så fort minnena hasat sig in i mitt medvetande. Några timmar tidigare hade jag anlänt med ambulans.
Jag hade inte cyklat mer än trekvart när, utanför Torna Hällestad, en lastbil hade svept förbi alldeles för nära vid ett möte med en långfärdsbuss. En vindström hade tagit tag i mig och jag och cykeln hade farit iväg över diket och in i en landsvägsstolpe. Håller cykeln hade jag tänkt innan jag landade och förlorade medvetandet. Lätt hjärnskakning, skrapsår och en stukad fot. Sjuksköterskan, någon var hon lik men jag kom inte på vem, sade att jag haft tur. Hon kunde inte förklara hur jag hade kunnat skada foten.
Smärtan gör sig påmind när jag tar mig ner till sjukhusets blomsteraffär. I kontanter hade jag drygt 300kr. Av slumpen givet ungefär det som blivit över av bokfyndet efter att jag betalt för den vackra fullutrustade cykeln. Kan jag få en fantastisk bukett för det här, frågar jag. Nöjd med de fina blommorna haltar jag vidare i sjukhusområdet.
/Boris U Zetterlund
Boris Zetterlund 