Harsnäsromans

Inga isbjörnar dansar, varken ystert eller stilla, vid eller på sjön Flen
Inte heller röjs eller avslöjas några hemligheter av Harsnäs vackra kvinnor
Vassen böjer sig hovsamt och nöjt av vördnad för stillheten och tystnaden
Småfisken pinnar vigt och slugt mellan bortglömda sjunkna mjärdar och tinor
Det står på, det är kväll och Harsnäs män vill ha mer än en läpparnas trohetsed
Medan de tuggar på halmstrået till det ljuva ljuva knattret av Stures moped

Inga kjolar hissas och hängs i björkens eller ekens högsta gren, vid sjön Flen
Inbillade löften klättrar och kränger på mankbreda stolta tolvtaggares horn
Men – hjorthonan skjuter ifrån, hanen blir ständigt, eländigt, besviket sen
Länderna sjunger, men nej det går inte, visst, visst var det bara ett sandkorn
Det står på, det är kväll och Harsnäs män vill inte, vill inte bli lämnade ifred
Medan de tuggar på halmstrået till det ljuva ljuva knattret av Stures moped

Inga skogsväsen spelar vemodigt dragspel till skymningen, i eller på sjön Flen
Det river och sliter i lystnaden, ett gistet och dragigt utedass ger ingen ro
Inte länge nu tills lodjuret stämmer upp, då famnar oss silverskärans sken
Vi letar envetet och söker tungt men ingen ensam kräfta vill ha en annans klo
Det står på, det är kväll och Harsnäs män vill ha sockrade spunna glädjebesked
Medan de tuggar på halmstrået till det ljuva ljuva knattret av Stures moped

Inga häxor niger, bugar och tackar ja till dryg och ogin lust, vid eller på sjön Flen
Kattugglan spår ändligt vitt men ser ljuset längre än vad en tanke sträcker ut
I mellanrummet, tidsrymden, reds en bädd, ett bo, ja hela kolorerade livskabarén
Han nickar leende och de tar varandra i hand; det är du och jag till livets slut
Det står på, det är kväll och Harsnäs kvinnor och män har, vi vet, en livlig sed
De tumlar om i gräs och halm till det ljuva ljuva knattret av Stures moped

/Boris Zetterlund