Shelby Lynne sjunger smeksamt men ändå …, nära, som om hon tänker på någon annan medan hon tänder en cigarett. “When I said I needed You …”. “Anyone who had a heart”, Dusty Springfields texter har lagt sina händer på mina höfter. “I wanna spend this moment with you”, och stunden är som när regndropparna blänker i ens älskades ögonfransar.
Marcus står och drömmer i pausen på Shelbys spelning och försöker hitta liknelser som passar till musiken. Är rätt nöjd med cigarettscenen men lite mindre med ”regndropparna”. Eftersom Ellen var och hälsade på sin mamma i Arvika hade han tagit sig själv till Babel för konserten. När man går ensam på konsert eller bio kan upplevelsen bli större, intensivare. All koncentration är fokuserad mot scenen, duken. Han vill gärna att det skall vara värt mödan, vill förmedla en positiv känsla till andra som missar tillfället.
Shelby och bandet spelar sina egna låtar men också en Dusty Springfieldhyllning som är så fräck, så fräck.
Efter en sju, åtta sånger på Dustytemat växlar bandet över till egna upptempolåtar som har ett djävulskt sväng, inte tungt röj utan blixtrande driv. Lynn spelar på en gräddgul elgitarr med ett utseende som vore den designad av modernisten Eileen Grey. Elgitarrens födelse och Greys storhetstid sammanfaller, tänker han. Han stod nära. Kunde krama henne bara för hennes val av gitarr och det gjorde honom ännu lite lyckligare. Vad var det för en gitarr? Otroligt snygg. Han smög upp mobilen och tog en bild. Efter konserten fick han en skiva signerad. ”To Marcus from Shelby, with love”.
***
Ellen lutar sig bakåt i vilstolen och ser ut över trädgården. Bin surrar godmodigt runt kakorna på mammas trädgårdsbord. Redan nedlastade av nektar buklandar de tungt på fruktkakan. De kan inte kontrollera ens den knappa fart de har när de plöjer genom florsockret vid ”markkontakten”. Ellen väntar på att nästa skall tumla runt, kanske i någon underbar kombination av bakvikt och fröjd över den överdådiga tillgången. Man skulle vara ett bi, tänker hon. Tänk att bara med några ögonblicks fördröjning först få doppa ansiktet i en ”Sophia reinassance”-ros och därefter få strutta runt i ymnigt med florsocker. En dag som denna skulle hon hellre vara skördesoldat än bidrottning. Skönt för modern att ha en egen trädgård.
”Sover du Ellen”. Hennes mamma har återvänt från köket med nybryggt kaffe.
”Inte alls, jag beundrar naturens under.”
I bakgrunden, men knappt hörbart strömmar Neil Youngs ”Down by the river … I shot my baby”. Den melankoliska stämningen i sången och texten ger henne nästan alltid tårar i ögonen.
”Jag tycker mycket om den här sången”, säger hon till modern som kommer med mer kaffe.
”Faktiskt jag med. Det är någon samlingsskiva jag har. Det är lite för mycket elgitarrer men annars uppskattar jag tidiga Neil Young.”
Ellen viftar undan några bin och tar för sig.
”På tal om det”. Hon hejdar sig. Kakan är underbart god. ”Mmmm. Jo, Marcus har blivit alldeles tokig i någon gitarr. Ringde och berättade om en fantastisk konsert han varit med på och där sångerskan hade någon speciell gitarr. Någon polare till en polare hade kommit på vad det var för märke och Marcus skickade mig en länk till Ebay”. ”Du vet vad Ebay …”
”Snälla, jag köpte bäddsoffan som du sov i inatt på Tradera, jag vet vad Ebay är för något”
”Jo, vi har ibland pratat om att vi skulle ha en riktigt snygg gitarr på väggen. Både vi och polare spelar. Men, jag har alltid tänkt att det skulle vara en akustisk.”
”Men köp den då, i alla fall”
”Nej, men nej, budet låg i morse på över tvåtusen dollar. Det är tydligen en gitarr från någon nedlagd gitarrfabrik och detta var den senaste de byggde, det kom aldrig ut så många”
”Vad du kan om detta”, skrockar mamman.
”Äsch, Marcus var rätt på, även om han sade att vi inte har råd. Tyvärr, sade han flera gånger. Råd och råd, men för en elgitarr, vi kommer inte att använda den mycket. Visst, vi plinkar lite ibland, men elgitarr. Ibland önskar jag att pojken i honom tog mindre plats”.
***
Bates svänger av i Brady från Highway 283 till 87:an mot Austin. Han ser alltid framemot att köra igenom vingårdsdalarna norr om Austin. Dessutom kan han för utsiktens skull hålla en maklig takt och då låta bli att reta sig på den strypta eco-motorn i den nya bilen.
Den sure fan hade kallat honom bolagsplundrare och profithyena.
Michael S. Bates – Business Architect, ”Finance Restructuring and Engineering” står det på visitkortet, inget annat. Det står han för.
Han får skylla sig själv, tänkte Bates. Kört bolaget i botten. Han hade inget på mötet att göra.
Eco och bilkörning, förresten. Umberto Ecos tes om att Ian Flemings James Bondromaner inte är något att irritera sig på gällande de schablonartade personskildringarna har alltid roat honom. Han kommer inte ihåg hur det kom sig att han läste uppsatsen på universitetet men det fastnade detta med att det var strukturerna i berättelserna som man möjligen kunde hänga upp sig på. En biltur och dess njutning kunde sträcka sig över flera sidor medan en dödsskjutning, en strypning eller en ny erövring och lägring av en kvinna kunde avverkas på ett par rader. Han tar ofta upp uppsatsen när han vill fördjupa diskussioner han ramlar in i kring ekonomi och politik. Folk sitter ibland som fågelholkar, men nickar oftast när han kör på om att det är likadant i andra verksamheter. Se inte på det uppenbara, undersök det underliggande.
Han funderar på att köra in på Becker Vineyards och handla med sig en låda men minns att äldsta dottern har en fioluppspelning efter skolan. Lovat en polare, Dirk, att ta en öl efter det.
***
Marcus återvänder ständigt till Ebay. På mobilen, plattan, pc:n. Kan inte släppa tanken. Inte mycket han kan få loss i kontanter men han kan alltid sälja bilen. Vad skulle Tina säga? Chefen har lovat tjänstebil, det ordnar sig nog. Å andra sidan har det glunkats om att flytta supporten, då skulle han bli av med jobbet, men som supportchef borde han väl veta? Vad kan han få för bilen, inte mycket. Kanske 60 eller i sämsta fall 50 tusen kronor. Gitarren ligger nu på 3200 dollar.
Han våndas över att inte bjuda och våndas över att inte få chansen. En unik gitarr, fanns inte många av den. Otroligt snygg. Han bestämmer mig för att besöka en bilhandlare. Innan han sätter i sig den uppvärma thaisoppan skriver han in siffran 3550 men trycker inte.
***
Mamman täcker kakan med en handduk. Ellen tänker att hon skall köpa en kupa till henne. Det finns fina i tyg, uppspända på ståltråd.
”Ellen, du kan få lite pengar av mig. Några obligationer har gått ut och det har trillat in på kontot. Du vet, å ena sidan är jag lika fåfängt sökande som modern i Wes Andersons Darjeeling Limited med bina, yogan och så men å andra sidan har jag full förståelse för känslan för det speciella i något man vill ha, hur materiellt det än kan verka. Man brukar prata om kompensation för det ena och det andra men upplevelsen av det unika som dessutom gör mig lite märkvärdig som upptäckt och satsat på det är värt mycket. Du skall tro vad jag får uppmärksamhet och beröm för bina. Jag som nu nästan tröttnat på dem. Om du inte vill få pengarna, brukar du inte vilja, kan du låna dem av mig. Långlån. Säg ingenting till Marcus, överraska. Hur mycket tror du den kan kosta?”
Ellen är förvånad över att mamman lägger ut texten och än mer förvånad över erbjudandet. Vad är det mamman gått miste om och som nu ekar i bakgrunden av det hon säger?
***
Bates räcker Dirk ölen, eller snarare alen.
”Underbart”, säger han. ”Det var närmast en erotisk handling att köpa öl i baren idag. Servitrisen bara strålar. Hennes ögon, klädseln, inte slampig, misstolka mig inte. Hållningen. De röda läpparna. Hela hon. Det är som en kick, en sensuell kick. Det rusar genom venerna. Jag mår som en persisk prins och kanske ser jag aldrig henne igen. Vad gör det, jag har fått mer än jag bett om! Hur är det med dig!?”
Dirk som dagen innan hört ryktet att denna man, Michael Bates, en av hans äldsta vänner, har prasslat med hans fru eller hur det nu var, vet inte riktigt vad han skall säga. Han tar emot glaset.
”Det är super, vem av servitriserna är det?”
”Du får ta nästa ale, ladda upp för henne”.
Bates som märkt att Dirk flackar med blicken undrar om han hört något. Det verkar som om det surrar i bekantskapskretsen. Hon skulle aldrig berätta, det var han övertygad om. Men hur hade ryktet uppstått? Det Dirk inte vet har han inte ont av.
Första gången hade spriten hjälp till men sen hade det blivit några gånger till. Nu vill hon inte mer. Synd. Kanske bäst så.
***
Marcus undrar om han skall ringa Tina, prata med henne? 3550 dollar. 3650. 3825. Han börjar tycka att det hela är obehagligt. Vad håller han på med? Han går fram och tillbaka i arbetsrummet. Sätter sig. Reser sig. Sätter sig. 3925. 4025. 4325. Jaaaaaaa! Magen var inte överens med beslutet och han svettades. Jublade. Svettades.
***
Ellen kommer hem från Arvika och ger sig direkt ut på stan. En väninna vill träffas och prata. De har bestämt att de skall ses inne på konsthallen tillsammans men de sitter mest och njuter av försommarsolen på bänken utanför. Väninnan är nedstämd och för att skingra hennes tankar berättar Ellen om gitarrauktionen. Till slut hade hon bjudit 4300 dollar, ungefär 30 000 i svenska pengar, men det räckte inte och hon ville absolut inte gå längre. De skrattar åt det befängda i historien. Tänker du berätta för Marcus frågade väninnan. Nej, aldrig, svarar Ellen.
***
Bates nämner för Dirk att han i ett industriområde i Abilene där han hade flera rekonstruktioner på gång kommit över en nedlagd gitarrfabrik. I fabriken finns 120-130 gitarrer kvar av sista serien. Kom aldrig ut på marknaden, förutom några få. Någon åldring som ärvt rasket och bara stängt ner för att det gick uselt. Fabriken har stått igenbommad en längre tid. Gitarren kostar en jävla massa, tusentals dollar, på Ebay. Det finns inte många ute. Har ett par i bilen. Man får väl prångla ut en och en för att hålla priset uppe eller så gitter jag inte, dumpar ut rasket för 1000 styck kanske. Intresserad? Gillar du coola gitarrer? Du spelar ju. Vill du ha en? Du kan ta en.
Dirk funderar över det lockande erbjudandet. Kan han bara ta emot gitarren eller kommer det en räkning på ett par tusen dollar från polarens firma om ett par veckor?
***
Marcus och Tina lyfter glasen. Den gräddgula gitarren på väggen blänker mot dem. Hon ler ömt mot honom.
—————————————————————————————————————–
/Boris Zetterlund
Boris Zetterlund 