Extasens poesi

 

 

 

En man bankar vilt på vindrutan. Henrik Dahl stelnar till, förstår ingenting. Mannen ser ut att komma från Iran eller Irak eller möjligen Balkan. Är det därför han ser så farlig ut, lyckas Henrik tänka och häckla sig själv för i samma ögonblick. Öppna, tycks mannen ropa. Båda nävarna dansar mot rutan. Deras blickar möts. Han vrider om ratten och kör iväg. Ett sista slag på bakluckan dunsar genom bilen. Idiot.

I backspegeln ser han en kvinna hålla hårt i och skrika åt ett gråtande barn. Han rycker på axlarna och kastar en blick på telefonen. SMS:t hade inte gått iväg. Han gör ett nytt försök.

En valp hade vid sammanträdet han nyss lämnat ifrågasatt företagets styrning. Om ett fotbollslag skulle spela efter företagets ledningskultur blev det inte några mål gjorda påstod han. Efter att alla fått sina positioner, fortsatte han, måste det finnas ett stort och av tränaren tydligt uppskattat utrymme för initiativ och kreativitet. Bekräfta rutinen men beröm avvikelsen hade den unga kollegan upphetsat orerat. Nej, det var bra med tydligt och fördelat ansvar, tänkte han. Folk vet vad de skall hålla sig till och cheferna vet vad de skall bedöma. Fint så, personalen mår bra av det.

Inget svar. Vad gör hon? Han stannar och går över gatan för en kaffe. Han hade vid utlandsjobben lärt sig att uppskatta vanan med en snabb espresso. Ställer sig vid disken. Kontakt. Beställning. Leverans. Betalning. Det finns något djupt tillfredställande över den självklara effektiva rutinen. Fullständigt omedveten om någon annans närvaro i lokalen. Han rör om och sveper drycken. Det bränner till i gommen, han njuter. Fortfarande inget svar. Han går tillbaka till och sätter sig i bilen. Lutar sig bakåt, låter musiken fylla karossen. Arvo Pärt. Svår musik men det gav poäng i vissa kretsar. Han byter till något han fått av henne. Gillian Welch. Om det nu skall vara folk och country, tänker han, behöver det ju inte vara så här långsamt och svårmodigt. Tonerna broderar vemod på hans otålighet och tankarna viker.

De är där. Hjortar i morgondiset. Som om ljuset bjudit dem till altaret. Vädrandes. Sedan helt stilla. Ögonblicket innan skottet. Knallen som om någon annanstans, i en annan verklighet. Huvudet slängs uppåt i en knyck, djuret knäar, sjunker ihop och kysser jorden i en livlös omfamning. Det darrar, det är slut. Långsamt, långsamt startar hans egen andhämtning. En ormvråk sänker sig cirklande men lyfter, bytet är för stort.

Han hade börjat fundera över om han skulle följa med fler gånger. Spänningen innan och speciellt vid dödsögonblicket var oerhört upphetsande men sen blev det slabbigt. Han hade inte sagt nej än. Kanske inte blev så, det fanns tunga namn i jaktlaget.

Hon var säkert snart hemma. Hon kanske var hemma redan. Musiken är på, hon ligger på soffan. Vickar på tårna. Sjunger. Kanske anar hon att han kommer, sätter på kaffe. Tar några danssteg över golvet. Han skulle köpt något med sig. Kanske duschar hon. Han kunde se henne, hennes hand på duschförhänget när hon håller det om sig. Hennes frågande blick. Kan höra den lockande klangen i hennes röst. En skön pockande känsla vred om i honom. Han släppte loss den och log.

Han vrider in bilen på tvärgatan. Förbannar sig, som varje gång, att han inte hade parkerat på den större Drottninggatan. Han tittar upp. Det kanske lyser men det är svårt att avgöra i dagsljuset. Det enda fönstret utan gardiner. Hon ville ha ljus, staden var ändå så mörk. Han hade först varit besvärad av att hans nakenhet bjöds ut för alla att se. Hon hade skrattat åt honom, han visste att det inte fanns någon insyn. Vad hon förstod så var inte måsar pryda. Inga andra fåglar heller för den delen.

Hon borde vara hemma nu. Hon var en vanemänniska, så ung hon var. Han småspringer upp de fyra trapporna. Skrockar belåtet åt sin goda fysik. Lidingöloppet i år kanske. Han hade börjat träna när kulmagen började växa, visserligen senare än hos de flesta. Nu kunde han inte låta bli, det blev ett par mil i veckan. Han berättade gärna om sina rundor och diskuterade GI-dieten på arbetet. Må vara. Han var rätt nöjd med sin kropp. Han hade rakat av allt håret när månen och flikarna vunnit slaget. Han gillade trots allt den bara skallen, gav hans figur en extra grad av manlighet.

Någon på Ekonomi hade haft henne med sig när företaget bjöd på avslutningsmatchen i allsvenskan. Det var väl förmodligen därför fotbollstemat var uppe idag. Han kom inte ihåg hennes sällskap men var belåten med hur effektiv han hade varit med att snabbt etablera förhållandet. Hon är väl vuxen, hade han tänkt. Kan ta ansvar för sina beslut.

Sista trappan tar han i dubbelsteg. Bröstet hävs, det hade ändå kostat på. Han lyfter handen till dörrklockan. Innanför dörren hörs det skratt. Vem. En mansröst. Skratt. Hennes skratt. Men vem. Han ringer irriterat på. Bestulen på vad han hoppats skulle bli en överraskande och vildsint välkommen erövring. Bestulen på sin lust. Bilderna av sig själv och henne ystert omslingrade bleknar, dansar gäckande iväg. Personerna i bilderna pekar finger och hånar honom. Han får för sig att det är fotbollsteoretikern från ledningsmötet därinne. Satans fjant. Men det är ju omöjligt. Han hade slagit in tänderna på honom. Därinne är det tyst. Helt tyst. Han väntar. Andra bilder pockar på. Han värjer sig. Bilder av honom själv ersatt av en annan man i samma omfamningar. Han skakar på huvudet. Om han ändå fortfarande rökt. En cigarett. Han börjar svettas. Skulle tagit av sig kavajen innan han sprang uppför trapporna. Kan hon ha lånat ut lägenheten till någon annan. Visst hade hon pratat om en väninna som varit intresserad. Skrattet han precis hört kom till honom. Sjöng i honom. Ekade. Nej, det var hon. Han ringer på igen. Länge. Fortfarande tyst. Varje ny sekund av tystnad skär i honom. Vem är han därinne. Han bankar hårt på dörren men avbryter sig. Han ser på brevlådeinkastet. Nej, han kan inte sjunka så lågt. Jag är en idiot, tänker han, står här som en dumpad tonåring. Irriterat ringer han på en gång till men går sedan nerför trapporna. På vägen sparkar han till en prydnadsväxt. Han fumlar med telefonen, ringer. Det är säkert någon kurskamrat eller någon från filmklubben hon är engagerad i. Ingen svarar. Naturligtvis svarar hon inte. Helvete. Han är på väg upp igen, men vänder. Han har sällan känt sig försmådd. Försmådd var inte något han blandar i drinken. Det är ingen känsla han uppskattar. Det kommer att göra ont tänker han. På någon.

Han kör hem. Till frun och barnen. Det är tidigare än han brukar komma hem, men det kvittar. Han säger bara att han tagit sig hem för deras skull. Han kör fort. Väldigt fort. Skrjabins fyra, ”Le poème de l’extase”, dånar i bilen. Fotgängare han passerar vänder sig om.

Fan ta dem.