En kyss, Oscar Wilde och Mölle strandbad

 

Han visste att han skulle kunna dö för henne. Han visste inte att det skulle bli så.

Han hade beundrat henne när hon, lite berusad, hade sjungit på hans brors studentfest. Han hade sett henne innan dess, slukat henne med ögonen och i fantasin men aldrig tilltalat henne. Två år äldre som hon var hade han inte vågat ta något initiativ. Senare under den kvällen hade de passerat varandra i en dörrpost. Han vände sig mot henne, försökte se henne i ögonen, mumlade något om hennes vackra ögon. Hon tog tag i hans ansikte och gav honom en kyss på munnen. En kyss som hon lät dröja kvar en stund. Som om.

Eeh, sade han när hon släppte taget. Hon skrattade och var borta. Han letade efter henne, gjorde inget annat den festen, men det skulle dröja länge tills han såg henne igen.

Under åren kunde han tänka på henne, särskilt när han suktade efter kvinnlig bekräftelse. Hon hade även i fantasin kommit till honom när han i förhållanden som varat en tid känt sig misslynt över sin partners mindre attraktiva sidor. Tiden formade henne till den underbaraste, intelligentaste, mest sinnliga och utan motstycke den vackraste av dem alla. Som ett berusande andeväsen, en skimrande vålnad besökte hon honom när han tyckte som mest synd om sig själv.

När han någon gång försökt beskriva henne för en vän hade han trots en stark vilja att skänka vännen en liten skärva av sin underbara hemlighet inte kommit längre än till beskrivandet av sina starka känslor. Egenskaper och drag hos henne kunde han inte forma med ord. Han hade till slut med öppen mun famlat med händerna i luften som för att få tag i henne och visa upp henne för den förundrade dryckeskompanjonen. Först när kamraten hällde upp mer dricka och räckte honom glaset samlade han sig. Hon var som upplöst och de gick över till tryggare mark. En natt som, sedan vännen blivit berömd, han gärna refererade till. ”Natten då jag och Tore tömde flaskor med rödvin diskuterandes livets stora frågor”.

Arbetet han hade på Universitetet innebar att han ibland blev inbjuden att föreläsa. Han kom överens med Höganäs stadsbibliotek om en kväll i Juni. Sitt föredrag hade han gett titeln ”Oscar Wilde och Esteterna”. Att lyfta fram Oscar Wilde i sin forskning hade varit framgångsrikt och han hade fått en del press och uppvaktningar. På disputationen, när hans doktorsavhandling på samma tema godkändes, hade en av opponenterna gått hårt på om avsaknaden av en diskussion om gruppens politiska förankring. Till exempel William Morris, kom det ifrån den uppenbart irriterade, hade en stark position och var drivande i en anarkistisk idétradition.

Han avfärdade kritiken med att han var fullt medveten om detta men att han beskrev ”Esteterna” utifrån ett strikt konsthistorieperspektiv. Att lägga ut texten kring den samhällspolitiska bäringen hos individerna i gruppen hade inte tillfört något till det fokus hans forskning hade.

Han förvånades själv och var mäkta nöjd över sin, som han själv tyckte, eleganta undanmanöver och lyckades med det stävja opponentens attack till en avslutande hånfull fnysning. Några veckor senare hade han med ett stort leende lämnat utställningen ”The cult of beauty” på Victoria & Albert museum i London. Utställningen handlade om ”The Aesthetic movement”. Inte en rad om Morris eller någon annans politiska hemvist. Konsten, enbart konsten, sjöng sin skönhets lov. En fantastisk, underbar utställning. Det slog honom att han inte hade varit så glad sedan han som liten fått en riddarborg i julklapp. En praktfull byggnad med hästar, riddare, en kung, en drottning och en fager mö för riddarna att slåss om och rädda undan allehanda fasor.

Medan han förberedde sig för sitt tal längst fram i salen, såg han henne. Henne. Det var inte möjligt. Kvinnan. Han sänkte blicken, närmast i rädsla över att det kunde så vara. När han lyfte den igen, nu med glasögonen på, hade hon satt sig ner i bakre raderna och skymdes av de framförvarande. Han svettades och fick hålla sig i podiet. Efter en stund minskade darrningarna i benen och han samlade ihop sig. Han tog av sig glasögonen, svepte glaset med vatten. Fyllde på igen. Ramlösa, ligger det inte nära här?

Det var hon. Han sköt det ifrån sig så gott det gick och genomförde sitt föredrag. Efteråt, medan två kulturtanter – de presenterade sig just så – uppehöll honom med frågor om kvinnorna i ”The Aesthetic movement” lämnade hon lokalen i ett litet sällskap. Vände hon sig inte om och gav honom ett igenkänningsleende? Han ville springa, rusa efter henne. Medan romantikern i honom byggde ett liv med uppenbarelsen han tyckt sig se svarade han samtidigt med intresserad min på frågorna kring Elizabeth Siddal, Jane Morris och Christina Rossetti. Tillsammans skrattade han och de intresserade kvinnorna åt den möjliga föreställningen att Evelyn Waugh var ett namn på en kvinna.

Han skyndade ut för att få en glimt av henne, men hon var naturligtvis borta. Han tänkte att han ett kort ögonblick hade haft möjligheten att lämna futtighetens existens. I stället för att hylla plikten och bemöda sig om att göra ett samlat och gott intryck på de drygt 40 personer som kommit till föreläsningen skulle han gått fram till henne och bett om ett möte. Öppet inför alla. Under ett kort ögonblick föreställde han sig scenen med berusande Hollywoodapplåder, men släppte det, det var för fånigt. Därefter skulle han gått tillbaka till podiet och hållit det bästa framförandet, någonsin. I stället för en lätt underhållande akademisk föreläsning skulle han levererat en köttig, blodfylld föreställning, ett perfomance värdigt en estradpoet från beatgenerationens guldålder. Eller åtminstone som Bruno K Öijer eller något av Malmöligans bästa uppträdanden från Jims bar då det begav sig. Nu var han inte sådan och han suckade tungt över sitt tillkortakommande.

Detta var torsdag kväll och han hade på förhand tänkt att han skulle bo på Turisthotellet i Mölle. Alltid drömt om en helg vid Mölle. Tanken kändes nu något tom och han övervägde att åka hem men den oåterkalleliga kostnaden gjorde att han svängde mot norr. På bilradion sjöng Amy Winehouse om att hennes partner inte skulle vara olycklig över att hon ibland delade säng med någon annan eftersom hon tänkte på partnern även vid aktens höjdpunkt med den andre. Fascinerande text tänkte han, hur får man för sig att skriva och sjunga något så rakt på, helt avskalat.

Efter att knappt ha sovit, en sömnlöshet driven av en vilja att vårda och fantisera om nästanmötet med henne, tvingade han i sig en rejäl frukost och en kanna kaffe tillsammans med några stadiga mått av självömkan. Iklädd en rock och rejäl tröja ovanpå gårdagens skjorta gav han sedan sig iväg ner till stranden. Klädseln var en fullständig missbedömning. Det var en vacker försommardag med den första värmen kroppsligt påtaglig. Den smög sig in mellan plaggen och slickade hans nacke och armhålor. Han tog av sig, först rocken och strax därefter tröjan.

Nere vid stranden gick det ett par framför honom och svettpärlorna i pannan förvandlades till iskristaller när han förstod att det var den eftertraktade. Igen. Det var inte möjligt. Han saktade ner stegen, följde efter. De gick bredvid varandra, höll inte varandra i handen. Någon gång tog hon tag i mannens kavaj. Skrattade, skakade på huvudet, lyssnade. Allt som skapade kontakt mellan paret framför skar i honom. Gjorde ont. Han ville springa fram, slå ner mannen framför sig. Avslöja honom som en bedragare, barnmisshandlare, styckmördare. Han gnisslade tänder, försökte lugna ner sig själv.

De gick ner till vattnet. Men det är väl för kallt hörde han henne skrattande säga. Vinden blåste orden till honom där han stannat, skymd för dem. Klädesplagg lades i strandkanten. Han såg förundrat och lidande på. Helt nakna klev de ut i vattnet. Det sjöng i honom av missmod. Men kanske, tänkte och hoppades han, var de ändå inte ett par. En gång i tiden hade det varit vanligt med nakenbad i Mölle. De kanske hyllade traditionen. Han log kort åt sina tankar innan svartsjukans beska smak gjorde sig påmind.

De hade simmat ut till en ponton en bit ut och lagt sig på rygg där. Han hade inte sina glasögon med sig. Han kunde inte se om de rörde vid varandra, kittlade, smekte. Han led.

Han gick en bit bort, ner till vattnet. Måste få veta. Tog av sig allt utom kalsongerna och simmade ut. Han var en urusel simmare, men det var inte långt. Han stannade en bit bakom dem, trampade vatten. De var helt stilla. Nakna kroppar i solen. Åsynen av hennes hud i dess fulla nakenhet fick honom att vika sig av pockande lust. Vad skulle han göra? Simma tillbaka. Han kunde ju inte ge sig tillkänna. Vattnet var kallt, väldigt kallt.

Mannen på pontonen sade till henne att de borde ge sig av tillbaka för att väcka de andra inför utflykten. Simma du, jag stannar en liten stund svarade hon. Ok, sade han, jag ligger ett par minuter till. Strax därefter sänkte sig den främmande mannen vigt ner i vattnet och satte fart mot stranden.

Han sjönk ner under vattenytan när den andre gav sig iväg. Väntade så länge han kunde tills han sakta gled upp för att få luft. Han resonerade med sig själv, hur skulle han göra nu. Det hela var pinsamt men samtidigt hans livs chans. Hon kanske skulle bli rädd, arg? Han blev allt stelare och dessutom märkte han att hans ben inte riktigt orkade hålla honom uppe. Det var några meter fram till pontonen. Han bestämde sig. Han skulle ta mod till sig. Lätt euforisk över sitt beslut tog han sats framåt men upptäckte att han sjönk ner under ytan. Kom inte upp. Han öppnade munnen för att ropa efter henne och sträckte sig fram efter pontonen. Han nådde den inte.

Var det hon tänkte han? Var det verkligen hon?

/ Boris Zetterlund