Dagen då James Joyce lämnar staden

I en bakåtlutad parallellgata till Franciscus av Assissi
Runt hörnet, bara precis, från den självklara judiska Synagogan
Ligger jugendsköna Caffé San Marco på Via Cesare Battisti
Den helige Markus, det bevingade lejonets evangelist
Det som sker denna dag, de utslagna blommornas dag, maj 1915
har inget kristet, judiskt eller något annat förbarmande

James Joyce trappa ligger några dryga hundra steg därifrån
I Trieste skrev han om irrfärderna men diktade ystert även
En ung poets förvillelser och ånger, mest, kanske, egenriktat hån
Samma dag, samma år, lämnar han sin påvra italienska våning
En stad där han förbannar och föraktar stanken från de sura armhålorna
och fosfordunsterna från operapubliken på de små prisernas balkong

Ett påvert liv skapar grunden för egen trägen strävan
Eller samling, ibland fåfäng, ibland något lyckosam, för allas förändring
Den snart uppburna författaren har ännu inte dränkts i andras bävan
Cinematografen, den nya tekniken, filmpalatsen äter hans tid och intresse
Caffé San Marco passerar han en sista gång, kaffet hänger kvar
Inte olikt Gyllene Nyckelns horors doft hans fru ofta kysst bort

Solen smeker trottoaren och viker snart in, en ödets ironi
På det som en dag skall kallas Scipio Slatapers gata
Poeten, som ristat in krämargirighetens och borgarfördomarnas häckleri
Slaktas samma år inte långt bort i Izonzos regndränkta vallgravar
Med samma bajonett som nu blänker till när ljuset fångas
av uniformsknappar och stövlar på de 40 soldater som väntar, tyst

Futuristen gormar över sin absint, alltid skänkta, utskänkta, aldrig återgäldade sprit
Framåt! ropar han, dväljs inte i era unkna hålor av traditionens intorkade spyor
Bränn biblioteken, bränn böckerna, skrifterna, det är gammal gubbskit
Låt muséerna översvämmas, dränkas, vem bryr sig, inget kan de lära oss
Det är framtiden som är källan till utveckling, framtiden som är kunskapen
Men, inte futuristen som bekymrar statens ordningsman, soldaternas officer

I kaffét viskar och vänslas en ung rakryggad kvinna, en ung lika stolt man
De rör inte varandra men fångar ivrigt och lystet den andras blick
Och låter de glupska ögonkasten smeka köttets vrår som bara de kan
de är avundsvärda nu, det är den bästa av tid, det är förförelsens gryning
I Trieste, maj 1915, ingen vill ta, ingen annan vill äga, just deras lust och kärlek
Men hur älskar man när ljuset inte längre återvänder, evigt förtvinat

Irridentisten, separatisten, anarkisten, den demokratiske socialisten
Han, hon, de vill inget annat än frihet från det främmandes förtryck
Sandinisten, partisanen, då snapphanen, idag kanske terroristen
Är de fanatiker, fascistoida inhumana, önskar vi dem alla åt helvete
Någon gång delar vi deras strid andra gånger nekar vi hårt
Sällan önskar vi den fredliges kamp utslagna tänder och krossade tår

Vid borden fria män och kvinnor fallandes i varandras hopp och tal
Dessutom denna dag Futuristen, två vilsna filosofer vid namn Morys och Jan
Och en illuster hög av James Joyces och Italo Svevos i skrivandets kval
I fönstret det svärmande paret, synen, den hejdar honom, officern, en sekund
Den unge mannen förefaller, eller inte, vara en yngre släkting från Salzburg
Ordern ljuder, glaset krossas och gardisterna kliver in i förstummad lokal

Genom glassplitter och kommandon, slag, hörs ett vrål, ett ”Liberta”, ”Frihet”,
Futuristen har ilsket vräkt undan bordet och absinten och ryckt åt sig av nutiden
Filosoferna är oense om de skall lämna eller slåss och det dröjer innan de vet
Ett kompani från Nya Zeeland rycker in från väster och Titos partisaner från öster
Då är det vår 1945, nu är det maj -15, och då som nu finns ingen nåd att få
Det brinner snart på författarnas kafé, det fria öppna jugendsköna San Marco

Några lyckas ta sig ut, borsta av sig, hålla sig undan, glömma bort
Andra protesterar, försöker förklara, men sanktionerat våld är kafkaeskt
Den unga, den stolta, hugger våldsamt tag i den gevärskolvspumpande rekryten, drar hårt
I vild aggression, ja rädsla, blir slaget, blir den bakvända handflatans kraft
en förlängning in i oändligheten, den unga kvinnans, flickans, nacke snäpper till
Det unga parets ansikten ligger nära varandra, där på golvet, han ser henne
Dagen då James Joyce lämnar staden

/Boris U Zetterlund

Trieste var länge en del av Österrike-Ungern. Tillföll Italien efter första världskriget.

Irridentister benämndes de som ville frigöra italienskspråkiga områden från Österrike-Ungern. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Italian_irredentism

I Trieste träffades de på Caffé San Marco, ett kafé som idag, 2016, fortfarande är öppet. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Caff%C3%A8_San_Marco

1915 invaderar en trupp österrikiska soldater Caffé San Marco för att komma åt de separatistiska “elementen”. De försöker också sätta kaffét i brand.

James Joyce med familj bodde många år i Trieste. Försörjde sig som språklärare och biografägare. Hans besök på bordeller tycks vara välkända. http://www.independent.co.uk/travel/europe/trail-of-the-unexpected-james-joyce-in-trieste-2295860.html 

Joyce lämnade Trieste 1915 för att återkomma 1919.

Scipio Slataper, Triestepoet som dog i 1:a världskriget sent 1915. En gata i Trieste bär nu hans namn.

Jan Morris, tidigare James Morris, skulle med gammalwalesisk stavning kunnat heta Morys. Skrivit en fantastiskt fin bok om Trieste, “Trieste and the Meaning of Nowhere”. Att kalla filosoferna på kaffét för Jan och Morys har många betydelser och en är en bugning till Jan Morris.

Lumparkompisen Ulf Peter Hallberg om Trieste och ett möte med Claudio Magris:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5722941

 

En version utan Joyce:

Låt det inte ske
futuristen gormar över sin absint, alltid skänkta, utskänkta, aldrig återgäldade sprit
framåt! ropar han, dväljs inte i era unkna hålor av traditionens intorkade spyor
bränn biblioteken, bränn böckerna, skrifterna, det är gammal gubbskit
låt muséerna översvämmas, dränkas, vem bryr sig, inget kan de lära oss
det är framtiden som är källan till utveckling, framtiden som är kunskapen
men … inte futuristen som bekymrar statens ordningsman, soldaternas officer
i kaffét viskar och vänslas en ung rakryggad kvinna, en ung lika stolt man
de rör inte varandra men fångar ivrigt och lystet den andras blick
och låter de glupska ögonkasten smeka lustens vrår som bara de kan
de är avundsvärda nu, det är den bästa av tid, det är förförelsens gryning
i Trieste, maj 1913, ingen vill ta, ingen annan vill äga, just deras lust och kärlek
men hur älskar man om vinden, ljuset, dammet, inte är din och ditt
irridentisten, separatisten, anarkisten, den demokratiske socialisten
han, hon, de vill inget annat än frihet från det främmandes förtryck
douglass, nandis, då hajduken, idag kanske den upprymde terroristen
…  åt helvete önskar vi leopolds, meinertzhagens men också den bekväme
vi delar människans och frihetens strid, andra krigshetsare nekar vi hårt
sällan önskar vi den fredliges kamp utslagna tänder och krossade tår
vid borden fria män och kvinnor fallandes i varandras hopp och tal
dessutom denna dag futuristen, strukturalisten och två vilsna filosofer
och en illuster avundsvärd samling av de sköna konsternas musketörer
i fönstret det svärmande paret, synen … den hejdar honom, officern, en sekund
den unge mannen förefaller, eller inte, vara en yngre släkting från Salzburg
ordern ljuder, glaset krossas och gardisterna kliver in i förstummad lokal
genom glassplitter och kommandon, slag, hörs ett vrål … ”Liberta”, ”Frihet”,
futuristen har ilsket vräkt undan bordet och absinten och ryckt åt sig av nutiden
filosoferna är oense om de skall lämna eller slåss och det dröjer innan de vet
österrikarna rycker in från väster, ungrarna från öster, stövlarna blänker
nu är det maj 1912, då är det maj 1913 och det finns ingen nåd att få
det brinner snart på författarnas kafé, det brinner snart på författarnas kafé
några lyckas ta sig ut, borsta av sig, hålla sig undan, glömma bort
andra protesterar, försöker förklara, men sanktionerat våld triumferar hårt
den unga rakryggade hugger desperat tag i den gevärskolvspumpande rekryten
… i vild aggression, ja rädsla, blir slaget, blir den bakvända handflatans kraft
en förlängning in i oändligheten, kvinnans, flickans, nacke snäpper till
det unga parets ansikten ligger nu nära varandra, där på golvet, där på golvet
låt det inte ske