Breven

4 april 2009

Elsa

Antingen har din far slagit ihjäl mig eller så sitter jag i häkte när du läser det här.

Du säger det. Det har du sagt ofta nog. Du älskar mig inte. Kanske finner du nöje i att berätta det. Du ser på mig. Ler. Upprepar ”Jag älskar dig inte. Ulven lille.” Som om vore det en punkt emellan. Ulven. Lille. Mitt namn är det inte. Ibland tror jag att du driver med mig. ”Var inte ett sådant mähä, ta för dig.” Du säger det inte, men jag anar det. Är det du vill? Hur skall jag veta? Jag är inte mig själv med dig. Jag slickar i mig din närvaro, som vore det skummet på en öl eller en sommardränkt glass. Men det är bedrägligt. Det är en smak av förnedring du bjuder. Ett elixir som gör mig stum och lam i din skugga. Jag vet, stora ord, melodrama är inget för dig. Men det är så det verkar, den verkar, din närvaro. Jag vill vara mitt gåpåiga, stolta jag, en stark lycklig … varg. Vad ser du? En förlägen skogsmus. Ingen kärlek, inget erotiskt i det, jag vet. Förbannelsen smyger sig in när du närmar dig mig. Den slår sig ner på kaféstolen mittemot, på barpallen bredvid. Ler åt min tafatthet. Trycker mina händer, ser mig in i ögonen och nickar i samförstånd. Hon blir aldrig din. Mitt förlägna leende söker efter dig och du, du är besviken. Tänker jag, men hur kan jag veta?

Bobby Bland sjunger

               I pity the fool that falls in love with you

               She’ll break your heart one day

               And she’ll laugh and walk away

Jag är skyldig dig detta, det jag skall berätta. Det är några veckor sedan jag gjorde mitt senaste jobb åt honom, din pappa Sven, och du hade precis gett mig den där kyssen. Eller ja, du kanske inte kommer ihåg den. Jag gör. Jag går till sängs med den varje kväll. Jag stryker över mina läppar, först med vänster hands fingrar, sedan med höger. En gång bet jag till. Det gör jag inte om.

Jag ville aldrig arbeta för Sven. Din far du aldrig träffar. Men efter att jag åkt in tillsammans med Jakob, min bror, för någonting han hade gjort (jag var inte inblandad!) blev det inte så mycket med studierna. Jobb på pappas firma tills den gick i konkurs. Din far fanns i pokerkretsen och jag fick jobb hos honom på ett av lagren. Simpelt men ok betalning och någonting tillsvidare. Snart nog fick jag andra uppdrag. Bra betalt, spännande, jo, men low life, smutsigt. Jag läste Samhällets olycksbarn som liten och det gick att känna igen sig. Oliver höll dock huvudet högt, jag gör det inte. Eller, nu blandar jag ihop det, Hugo och Dickens.

Jag hatar förnedringen i det men jag har vant mig. Som man kan vänja sig vid att ens jeans blir allt smutsigare eller att ens kropp förfaller. Av sprit, knark, ren lathet eller ålder. Det går sakta och tiden förtrollar en med budskapet om att det är oåterkalleligt. Till slut vandrar man bredvid ett ömkansvärt liv och när man väl spärrat upp ögonen tillräckligt (inte alla som gör) är det uppenbart att man har huvudrollen i den pjäsen. Tidvis flyr jag in i kurserna som du skrattar åt. ”Vad fin du ska bli när du blir stor då, Ulven lille.”

Jag vill bort men jag behöver pengarna, min bror behöver mig och du, du finns där. I det livet. Tvekar jag får jag höra; kanske är Jakob på istället …

Ja du vet, han är ju ute villkorligt. Fått tvillingar precis, lyckosten! Han skulle nog gärna göra det, för pengarna och för att han är dum, det charmiga nötet.

Du hade kysst mig, vi hade kyssts. Blusen sparkade du undan. Så där lite snyggt. Jag var någonstans ovanför sjunde himlen och kroppen sjöng. Då frågade du. Sedan blev du arg. Kanske stammade jag när jag berättade. Jag hade inte ordnat det. Dopcertifikatet du ville ha som din mamma sagt du måste se. Innan hon dog. Jag tog i stället fram armbandet jag köpt till dig. Du tog det inte. När jag berättat slet du åt dig dina plagg. Gick.

Jag gjorde ingenting, länge. Rev sedan av mig resten av kläderna och slängde mig på rygg på sängen. Ben och armar utspärrade. Som om du skulle komma. Som om du var kvar i rummet. Som om du var där, i sängen, med mig, på mig. Men jag grät. Jag sov ingenting den natten. Varje ljud på innergården eller i trappen fick det att rycka i mig. Ibland gick jag upp och kunde ställa mig vid ytterdörren, spänt lyssnandes på ett tecken i en halvtimme eller mer. Flera gånger. Med gardinen om mig satt jag i fönsternischen med blicken spelandes över den lilla gården. Soptunnorna, cykelstället, den minimala planteringen, den ojämna gatstenen. Som om du plötsligt kunde stå där, insvept i längtan, och bara väntade på att få klättra upp på min blick in i min famn.

Kanske är det inte viktigt för dig, kanske aldrig varit, men jag vet inte hur jag skall nå dig, få dig att känna något. Kanske är det futtigt och fåfängt, kanske gör det någon skillnad mellan oss. Ibland tänker jag att det inte var för certifikatet som du drog utan att du ångrade dig. Att du hade bjudit ut dig. Att du var på väg med ”Ulven lille”. Du såg på mig och jag krympte. Du frågade för att stänga av den tillfälliga berusningen. Du blev lättad för svaret som gav dig möjligheten att hälla ringaktning och pinsamhet över mig, vända och lämna mitt liv.

Ändå kommer jag att göra det.

Jag tar mig in i Svens lägenhet. Må det bära. Eller brista. Jag tar mig in, jag har ju portkoden. In i lägenheten? Det har jag ordnat, men du behöver inte veta hur. Det är en spännande karriär, tjuvens. Just när man lyckas är det en kick. Det rusar. Tjoho, man tar ett skutt. Det bär en några timmar, några dagar. Visst, ganska snart knackar ruelsen vid namn ”Varför” på. Var det värt det? Vad är en celldag värd? Hur mycket står den sig mot en dag ute? Rasthallens vägg blir ens oönskade vän, där varje spricka nickar igenkännande och ställer sedan de obekväma frågorna. Vad är resten av ditt liv värt? Kommer du att kunna se dina barn i ögonen. En karriär som livsstilskriminell, brott som ger några månader då och då. Kan du ens hälsa minnena av mamma och pappa välkommen när de smutsats så. Demonerna springer benen av sig för att knacka på din dörr. Du öppnar, kan inget annat. Snart knackar de på insidan. Då dricker man, eller något. Fint. Finfint. Merry go around. Man vänjer sig, eller inte. Nej, den swingkarusellen hoppas jag du slipper, eller hoppar av.

Vad gör du nuförtiden? Nej förresten, dit vill jag inte gå.

Jag ordnar det, det du ville ha. Vill ha? Mer än något annat? Blir du glad då? Kysser mig. Smeker mig. Du bryr dig kanske inte. Kanske får jag det där kyliga överlägsna leendet du är så bra på. Du hade passat som en femme fatale i en film noir. Har du sett någon? Det leendet som gör mig mindre, så mycket mindre än den man jag verkligen är. Jag skall visa det, ge mig chansen.

Jag drömmer om stunden jag räcker dig det. Jag håller det, sträcker fram det. Jag ger dig också armbandet. Glansen speglas i dina ögon. De tackar ja. Jag tar tag i din handled och lägger ner det i din öppna hand. Den sluter sig. Jag är lugn, ser hur din beundran glimmar. Du böjer dig fram. En kyss och mer. Jag drömmer.

Det blir väl som jag började det här brevet.

Din Ulf

———————————–

 

 

                                                                                                        3 maj 2009

 

Elsa

Jag skickade aldrig brevet till dig. Du kan lika så gott få resten av historien. Nej jag sitter inte fängslad, och Sven har inte slagit ihjäl mig. Han kommer att slå ihjäl mig, han sitter i häkte på grund av mig och jag sitter i rullstol.

Jag väntade nere på gatan tills jag kunde vara säker på att ingen var kvar i lägenheten. Jag hade väntat sedan midnatt. Hört att något var på gång den natten. Snart skulle det börja ljusna och jag tänkte att det kanske fick bli en annan dag. Jag var stel och hungrig, hade inte ätit något sedan frukost. En ovana.

En äldre dam med en katt i koppel hade både gått ut ur huset och kommit tillbaka då trappljuset åter tändes. Tre stycken var de som lämnade samtidigt. Sven i mitten, tornade upp sig över de andra, stor som han är. Rykte var alltså sant, tänkte jag, och fick mer rätt än vad jag någonsin skulle velat ha.

Väl inne i lägenheten blev jag som första gången förvånad över elegansen och den uppenbart utvalda konsten. Ingen jag vet har modern konst med färgmatchande persiska mattor. Antika säger han att de är och att han alltid blir lurad men bryr sig inte. Jag kände igen oljemålningen med den behagfullt utsträckta nakna kvinnan sedan den förra, enda gången, jag varit i våningen. Nu vet jag att det är en Modigliani. En beställd kopia i olja måste det vara, så mycket begriper jag. Den är säkert större än originalet. Fin är den i vilket fall som. Bryter av mot den abstrakta konsten. Som jag inte förstår mig på.

Jag letade runt en stund i skåp och lådor men en irriterande olustkänsla sa mig att jag var en idiot. Allt slarvigare i mitt sökande började jag ställa mig den helt självklara frågan. Har detta någon som helst mening?

Men jag hittade det.

Då stannade den till, tiden, världen, vad du vill.

Vill du ha mig, vill någon ha mig, spelar det någon roll? Jag stod i köket och tankarna flög runt mig som irrande papperssvalor. Satte mig på en av barstolarna. Att jag inte hade kommit på något annat sätt att berätta för dig, bevisa för dig var jag står, vad jag vill. ”Idiot” sade jag högt. Idiot. Reste mig och gick bort till kylskåpet, tog en flasköl och halsade. Dags att ta sig därifrån. Vid ytterdörren hängde jag upp nyckelkopian jag fixat vid de andra nycklarna. Svens bilnyckel hängde där. Jaguarmärket drog. Jag tvekade, tog den. Fräckt att driva runt i jaggan en stund, kunde alltid lämna den med nyckeln i.

Hastiga steg i trappan. Jag ryggade tillbaka från dörren och backade sakta in i lägenheten. En nyckel vrids om och dörren öppnades. Jag såg mig om och gick snabbt bort till balkongdörren. Kanske skulle jag kunna ta mig ut den vägen. Sven svor. Han hittade inte bilnyckeln och domderade de andra att leta runt. Uppenbarligen hade de polisen i hälarna och tänkte försvinna en stund. Varför hade de inte med bilen från början? De måste haft en annan. Antingen kom de på att de måste byta bil eller hade den gått sönder. Otur.

”Ingen av er som kan knäcka en bil, det kan ju för fan alla”, röt Sven.

Någon muttrade och irritationen på andra sidan väggen var påtaglig. Bäst att ta sig därifrån.

På utsidan av balkongräcket blev jag osäker. Jag flyttade mig ner en bit så att jag inte syntes inifrån lägenheten. En bit till för att hiva ner mig. Enbart händerna kunde ses om någon tog sig ut på balkongen. Varför nu någon skulle göra det. Det är långt ner från andra våningen i ett sekelskifteshus. Jag blev hängande utan att kunna bestämma mig. Att kunna bestämma sig eller inte, det är frågan …

Trappdörren mot gården öppnades. En ung kvinna med en gammal trött haltande hund kom ut på den lilla gården. Att rasta djur så här tidigt. Märkligt nog upptäckte hon inte mig där jag hängde. Hon borde väl gå ut med hunden, tänkte jag, och inte stanna härinne på innergården. Hunden, en terriertyp, sniffade runt med en långsam stel gång som trampade han med minst tre ben i dödsriket. Kvinnan bläddrade i sin telefon. Liksom hunden, tänkte jag, hade hon det mesta av livet någon annanstans. Kan inte vara rätt att hon inte upptäcker att det hänger en man över henne ett par våningar upp.

Morgonsolen har smugit sig in mellan husen och värmen rullar ner utför nacken. Tillsammans med ansträngningen gör det att jag börjar jag svettas, ymnigt. Jag hänger i en arm, tar upp bilnyckeln ur fickan och lägger upp den på balkonggolvet.

När tjejen passerar kommer det att droppa svettpärlor på henne slog det mig.

Höga röster inifrån.

”Visst var det du Sven, klart vi tog oss direkt hit” hördes en främmande röst.

Polis. Sven svor att han inte var inblandad i något. Rösterna blandades till ohörbarhet. Hade de fått tag i nyckeln direkt hade de varit iväg. Jag måste släppa, orkade inte mer. Hunden var precis nedanför och jag tänkte att det kanske ändå var barmhärtigast.

Nu ligger jag här. Något uträttat, det mesta förlorat. Om jag nu hade något att förlora.

Jag postar certifikatet med brevet.

Din Ulf

———————————–

En kall morgon den 11 december och du fyllde 20 år igår …

Min kära dotter Marie

Hittar du kuvertet med den här noten har du bestämt för att gå igenom dina föräldrars efterlämnade papper. Sorgligt nog förlorade vi din mamma, min Elsa, alldeles för tidigt. Vi hade då haft många fina år tillsammans och jag är glad att du ändå hunnit bli sexton innan det hände. Det finns mycket pinsamheter i de två brev som finns i samma kuvert som du nyss har öppnat. Från mig till din mamma. Jag skickade aldrig dem och Elsa läste dem aldrig, men jag tänker att de kan förklara ett och annat som du undrat över men säkert inte förstått. Jag hamnade aldrig mer i bryderi med rättvisan men blev begåvad med ett stelt knä resten av livet.

Varför berättade jag, som så mycket annat, aldrig för dig. I fallet bröt jag också en fot, men den blev så småningom helt bra. Du fick en finfin morfar. Din mamma letade rätt på sin rätta far.

Elsa kom och hälsade på mig på sjukhuset. Hon var nyfiken på vad som hänt sade hon. Hon skrattade gott och länge. Jag skrattade också, trots smärtorna. Det där skrattet kunde jag då och då se i hennes ögon när hon någon gång tog det lugnt, satte sig ner och såg på mig och mindes. Så småningom fick jag ihop min examen medan Elsa försörjde oss med krogen hon ärvt efter Sven. Han dog av en hjärtattack i fängelset medan jag var på sjukhuset. Tankarna om hur krogen kommit i familjens ägo sköt jag undan i många år och sedan glömde jag att ens tänka på det. Vi fick ett väldigt bra liv tillsammans och jag är stolt över mig och Elsa. Du skall veta att vi inte alltid drog jämnt men det var du, att du fanns, som var det som bar oss över det värsta. Vi hade det bättre än vad vi förtjänade. Ha det underbart min kära dotter, var klok och lev!

Din pappa Ulf