Bergsgatan

De är vilsna tecken i din undflyende, svepande, hand
Regndroppar som dansade på din varma bjudande kind
Flanerar, promenerar, vandrar vid kanalens, utsikternas, rand
Modet, som löven, lyfter av höstens, ögonblickets, sista vind
Kastar leende upp, upp ditt, mitt, karminröda paraply
Det virvlar, ropar till dig, som min, min, pockande lust
Förloras, inåt, åter, i en vilsen trilsken, last, kastby
Som ord tillsammans, framåt, i en mötets tankedust

Fångar det som om inget spelade någon roll
Din hållning på Victoria och framför estradtroll
Du log och jag tänkte, du är katt, Cate Blanchet
Vart du går, vem du ser, kysser, ingen, du vet
Jag har känt dig, lånade en stund, en natt
På Bergsgatan, en trappa upp, jag rullade min hatt
Spelade ut lustiga munviga konster och sköna trick
Men skulle jag fått, nått, mindre, än jag tog, fick

Vattnet krusas av kajaker och lystna änder
Solen smeker, leker, i de upphöjda fönstrens glas
Jag på gatan, alltid åter – return to sender
Drömmarna på Lilla torg går tripp trapp i knas
Men jag kastar högt upp ditt, mitt, karminröda paraply
tänker att de där är finansens fåfänga getter
Jag har kysst, kysst, den lenaste, finaste, åtråns hy
Kan också räkna, lustans blöta natt, skratt, till nätter

Bosse, Jacques, Anita, Edvard, Jan, Diaketè
Vattnet krusas av löften, men vem känner en fe
Kan en sån som jag ta plats, utan för mycket sjå
Skuggorna faller ändå tungt framför Stora Nygatan åttiotvå
Rycker på mina axlar i en kokett, nätt, piruett
Det finns alltid ett Möllevångstorget sätt
Ville inte vara som fina gatans han, en sjunken man
Jag har kysst, kysst, som ingen annan kan

De är vilsna tecken i din undflyende svepande hand
Regndroppar som dansade på din varma bjudande kind
Flanerar, promenerar, vandrar vid kanalens, utsikternas, rand
Modet, som löven, lyfter av höstens, ögonblickets, sista vind
Kastar leende upp, upp ditt, mitt, karminröda paraply
Det virvlar, ropar till dig, som min, min, pockande lust
Förloras, inåt, åter, i en vilsen trilsken, last, kastby
Som ord tillsammans, framåt, i en mötets tankedust

——————————————————–
Fe = “ytterst av medeltidslatinets fata, ‘ödesgudinna'”