Nunnornas dal

Jag avslutar mitt alltför lösa ägg och lyfter blicken från min hotellfrukost. Två bord bort sitter en lång bredaxlad man jag tycker mig känna igen. Han lutar sig bakåt, skjuter ifrån sig Times Herald, tidningen. Från flyget? Det är Erik. Har sett honom som hastigast när jag hämtat pojkarna. Vad gör han här?

Inför personalen sades det att ledningen och jag var överens, jag ville hitta nya utmaningar och ta nästa kliv på min karriärstege. Det är bara det, det finns ingen stege. Det är bara tomt, var jag än sätter ner foten. Allt jag försöker göra överstiger min förmåga. Värst är jobbannonserna. Jag får kväljningar när jag tvingar mig att läsa dem. Utanför jobbet var inte mitt övriga liv bättre. Ringer jag en av pojkarna, sönerna, för att föreslå dem att följa med på en fotbollsmatch får jag oftast nej.

Föraktet i Annas ögon tycks mig intensivare för var gång jag träffar henne. Jag inbillar mig säkert. Vi ses alltmer sällan, kanske är det bra. Hon har alltid varit på mig, krävt. Större kunder, mer bonus, säg till chefen. Varför skall någon annan ha de kontrakten, du är ju ”Key Account”. Det var inte bara jobbet. Vi är, jag har varit, träningsnarkomaner. Jag gillar din rumpa säger hon, sade hon. Jag älskade det, ville ha det så. Karriärstark kvinna, karriärstark man. A match made in heaven.

Så berättade hon om Erik, att det var slut mellan oss. Hon älskade mig inte längre. Hon avskydde sig själv, sade hon, för att hon inte sagt något tidigare. Inte det med Erik, det ville hon inte säga något om, utan att hon slutat älska mig. Det grämde, irriterade, henne att hon inte förmått sig till det. Skulle jag tycka synd om henne, frågade jag. Bitterheten hade börjat trå sin dans.

Hon kunde ju förstås flytta men det var väl bättre för alla om jag gjorde det, sade hon. Med tanke på barnen. Vad fan menar du med det? Jag levde rövare, hon skulle minsann dra åt helvete. Jag skrek på henne, pojkarna gömde sig på sina rum. Jag knöt nävarna, tornade upp mig och mina ögon var säkert svartare än på en rabiessmittad varg. Tänkte jag. Jag är fånig, tänkte jag sedan. I början hotade jag mer än bad. På toppen av det blev det ett par omgångar i sängen, i köket. Det var bara manövrar, pikanta led i hennes utstuderade plan att bryta ner mig. Såg jag det som. Men menade inte allvar. På slutet slog hon undan mina händer. En kram, men snälla, en kram. Sist såg hon mig inte, eller rättare sagt, såg inte åt mig. Tyckte jag.

Varför berättade hon att han hette Erik. Direkt. Och vad gör han här? En frukostmatsal i Funchal, Madeira. Jag kunde nog tas för att vara en portugis, han skulle nog inte ens börja fundera över om han kände mig. Kyparen undrar om jag vill ha mer kaffe. Jag tackar nej.

Två polare tyckte jag behövde ombyte, vi skulle på fisketur. Visst, sade jag. Någon helg? Madeira! Vi har redan fixat flyg, kostar nästan ingenting, och rummet är för fyra. Dela rum hade jag sagt, är vi tonåringar eller? De sov fortfarande, hade blivit sent igår.

Jag följer efter Erik ut. Han går fort. Minns nu att jag sett ett anslag om att Internationella Handbollsförbundet skulle ha möte på hotellet. Båda pojkarna hade nu börjat spela handboll. Hur kunde handboll vara intressantare, roligare än fotboll? Var han engagerad i konferensen, den där långe. Typisk handbollskropp. Eller möjligen simmare. Varför följer jag efter honom? Vill jag komma på honom med något? Vill jag slå ihjäl honom? Eller är det så att jag accepterar att jag har fallit i hans skugga, är en del av den. Är jag hans skugga? B-figur till en Alfahanne? Kan skuggan ta livet sin gestalt? Utan att själv försvinna. Finns det något sådant som platoniskt hat? Tankarna snurrade och jag log åt mig själv.

Vi har gått i en halvtimme. Han viker mer och mer från staden och dofterna från de dignande blomklasarna sveper om en. De smyger upp i näsborrarna, in under kläderna, under huden, fyller en, lockar. Jag värjer mig. Vi har kommit fram till byn Fajal. Han har inte lagt märke till mig. Förbi byn viker han in på en smal stig. En skylt på portugisiska och engelska berättar om att vandringsleden till Curral das Freiras, Nunnornas dal, är avstängd. Förbjuden väg. Han fortsätter. Jag skickar ett sms till vännerna.

Under ett par tre månader träffade jag 34 kvinnor. När jag väl skaffat mig det första dejt-kontot blev det enklare och enklare. Naturligtvis blev det till slut för mycket. Ibland träffade jag någon två-tre gånger. Ibland tog det slut på en kvart. Vi reste oss från kafébordet och gick åt varsitt håll. Jag lyckades hitta alla möjliga fel, som den idiot jag är. Två. Två blev jag riktigt intresserad av. Den ena träffade jag knappt mer än en gång, med den andra blev det både bio och konsthall. Anette hette de båda två. Båda avböjde vidare bekantskap. Inte mogen, för tidigt, vill trots allt ännu inte binda upp sig. Etcetera. En bukett av ursäkter i utbyte mot min väl valda av ståtliga rosor. Åtminstone den första hade fått det vid vårt andra möte. Jag överräckte dem i hörnet av Amiralsgatan och Föreningsgatan. Köpte dem på ren ingivelse. Konserthuset var målet för kvällen. Jag vet inte om rosorna bidrog. Jag kan inte ta emot dem, sade hon. Blev ingen konsert. Jag raderade mina konton.

Det kommer att dröja innan jag ger mig in i det igen. Klarar inte av att träffa någon. Inte nu, speciellt inte nu. Vad gör du, säger hon, den förväntansfulla nya? Letar efter möjligheter, vet du, stjärnsäljare på väg! Arbetslös? Arbetssäljare? Hur kunde det heta arbetsgivare? Arbetsköpare!

Att båda heter Anette gör det enklare att fantisera, drömma, bilderna av dem flyter ihop.

Jag läste om kanalvandringar på flyget. Smala vattenkanaler, levador, som leder ner vattnet från bergen. Föreställt mig stigar, bredvid kanalerna, men detta är bara ca 20 cm kanalvägg, ibland smalare, att gå på. Snart blir det väldigt brant och jag får stanna för att dämpa andningen som påverkas mer av svindelkänslan än av ansträngningen att gå uppför i bra fart. Jag håller mig en bra bit bakom honom. Försäkrar mig om att jag ständigt har en krök emellan oss. Det börjar smådugga. Erik har vandrarkängor, själv har jag gymnastikskor.

Det är vackert, oerhört vackert. Växlingen mellan frodig bergsvägg, dalen allt längre ner och den gnistrande blå himlen är intagande. En örn sänker sig, vilande i vindlekarna. Jag kan se ryggen på den. Hur högt är vi? Gått länge nu. Jag är nervös, blir svag i knäna, på de mest skadade delarna av kanalen. Det är halt och jag slinter till då och då. Kanske kan det kvitta. En kort stund kan jag kanske breda ut armarna, glida utmed bergssidan tillsammans med örnen. Som nog skulle bli förvånad. Till min tröst upptäcker jag att Erik tycks ha problem när det gäller passager där man behöver mer klättra än vandra. Han stannar och prövar. Prövar på annat vis och börjar på nytt. Vi de tillfällena vänder han sig aldrig om. Ser ut att vara fullt fokuserad på uppgiften. Jag tycker mig se svettpärlor rinna utför ansiktet på honom. Säkert av rädsla, tänker jag njutningsfyllt, men det är för långt bort för att jag skall kunna vara säker.

Kanske är vi inte så långt från målet, man kan i diset ana att vi snart är som högst. Är det kanalstig även på andra sidan? Är det nu som det skulle ske? Skall jag skynda på stegen? Komma ifatt. Ja. Men det är nu oerhört smalt och blicken neråt försvann i ett bråddjup av svindel och rädsla. Skall jag blunda medan jag går. Inte veta. Bort.

Upptäcker snart att fortsättningen på vandringen är lika äventyrlig. Ett rus av  välbehag möter oron när jag tänker nu, det är dags! Jag ökar stegen då jag hör kvinnoröster. Danska? Runt kröken möts jag av två damer som suckar när de ser mig. En till, säger de. Det var då för olyckligt. Jag vill fort förbi dem och går i den smala vattenrännilen för att kunna passera. Lika bra det eftersom det är väldigt slipprigt med alla löven på stigen. Kvinnorna muttrar åt mitt tilltag men jag tränger mig förbi. De svär åt mig men jag fortsätter skyndsamt för att få syn på Erik igen. Bakom mig hör jag ett skrik. Jag kan inte låta bli att stanna och vända mig om. Den ena av dem har glidit ner någon meter på slänten och den andra böjer sig ner efter henne. Jag överväger att gå tillbaka men de klarar sig nog tänker jag. Hon hade haft tur som hamnat på någon utskjutande del av bergsväggen. Om inte, kan det också vara bra. Kunde jag tänka så?

Jag är strax ifatt Erik, bemödar mig om att han inte skall höra mina steg när jag närmar mig.

Nästan nere i byn pustar jag ut vid en gräsplan. En match spelas, jag får uppfattningen att den snart är slut. De unga männen, den lilla publiken, som ser på är märkvärdigt ogästvänliga tänker jag. Närmast fientliga blickar. Men jag bryr mig inte särskilt. Jag fick precis ett sms.

”Har en biljett över till Jessie Baylin nästa lördag, vad säger du? Anette.”