Buren

 

 

Skriket fick honom att rycka till. Huvudet for iväg och träffade lampan.  Han vande sig aldrig. Småskrattande borstade han glorian av glassplitter ur håret. Han gick bort till buren. Du kan väl sjunga lite för mig. Han inbillade sig att hon såg ilsket och irriterat tillbaka på honom. Sjung du din idiot tycktes ögonen mena. Är vi på det humöret idag, då är det bättre jag täcker över dig. Han rättade till duken.

Han hade köpt nya skor för att fira att det var derby.  Han kunde inte ta ögonen ifrån dem. Det var gedigna skor och han njöt av varje steg. Han stannade till bara för att slå ihop klackarna och höra ljudet av träinläggningarna. Märkligt att det var kvinnornas område detta med skor. Han gillar känslan av att få smeka det mjuka följsamma lädret. Kanske var det ändå inte rätt dag att inviga dem. Trottoaren ångade av värme, platanlöven rörde sig bara på grund av solens gång. Han torkade sig i pannan.

Det var mycket folk på väg från stationen, motståndarlagets anhängare. Unga män i grupp, ibland någon man med en eller två pojkar. Vimplar och förväntningar vajade. Han valde att vika av från huvudgatan för en mindre omväg. Han trivdes med att gå själv. In på stickvägen rusade ett par nerför en trappa och förbi honom. De var som om de var klippta ur ett nöjesreportage eller någon reklamfilm. Som en filminspelning. I nästa sekund skulle de slå sig ner, dricka ett glas vatten, ett glas vin. Frusta till över getingarna som surrade över frukten och osten. Ny tagning. Det slog honom att han tänkte så var gång han såg en kvinna och man tillsammans. En film. Med självironi skrattade han åt tanken och sig själv.

De nätta trädgårdstäpporna han passerade skilde sig från varandra men inte mer än att de rättade sig efter ett osynligt bud om att inte sticka i ögonen. De var alla som en del av samma väv. Kanske var detsamma med invånarna. Han var nöjd med den tanken.  Bland fotbollskamraterna var det, hade han förstått, någon som var utomlands ifrån. Men de pratade bara fotboll och han såg dem aldrig annars. De uppskattade hans kunskap om lagets historia och någon gång hade de nickat gillande när han gav sig på fotbollsteori, förklarat varför t ex Gareth Bales snabbhet inte bara var en personlig egenskap utan också bidrog till lagets dynamik. Han hade med tiden läst det mesta som det gick att få tag i via biblioteket och hade nu gett sig på den internationella antikvariatshandeln för att också köpa och äga böckerna om fotbollens väsen.

En flicka, en ung kvinna, längre fram gick baklänges mot honom.  Två män följde efter och drar i hennes armar. En fågelbur, en stor fågelbur, rasslar utmed gatstenen bakom henne. Hon skrek till och föll bakåt över den.

Han var snabbt framme. Det överraskade honom. Han undvek annars alltid bråk. Går undan. Han hade inga illusioner om att kunna slåss mot någon. Inte heller denna gång.  Han hade dock en imponerande längd och kroppshydda och detta såg ut att vara ofarliga spolingar. Hoppades han.  Äh, va fan sade de och visade fingret. Deras feghet gjorde inget för deras uppsyn. Han var lugn, de var redan på reträtt.

Hon svor åt sina antastare, tackar honom, tar honom under armen, gav honom fågelburen att bära på och tog sin resväska. Han försöker tänka men det blev inget. Hennes ögon, mun, hår, allt hos henne är större än någon tanke han kan frammana.

Du kan väl följa mig till stationen så inte de där svinen dyker upp igen. Visst. Jo. Men, det kan. Jag. De gick snabbt. Alldeles för snabbt. Han försökte gå lite långsammare. Kunde han kanske få henne att, men nej. Hennes kropp är nära, alldeles påtaglig, fyller honom. Han försöker att inte häftigt inandas hennes dofter . Försökte att inte trycka sönder hennes arm samtidigt som han vill ha den. Var gång hennes lår nuddade hans stannar hans andhämtning och han fick räkna igång den.

Hon berättade att hon hette Amanda och att hon gjort slut med sin pojkvän och skulle bo hos sin väninna en tid. För att komma igång igen, sade hon. Egentligen tyckte hon bättre om papegojan än om Bert så det var dags. Han visste inte vad han skulle säga. Hans sinnen var helt upptagna med att registrera och memorera. Han visste att detta ögonblick snart var förlorat och han tänkte spara det.

Du, sa hon när hon klev på. Ta henne, hon kommer bara att vara i vägen. Dörren slog igen. Nu var den stängd, hon på andra sidan den och hans saknad bultade hårt. Han log länge efter henne. Han visste inget annat.

Hans liv var inrutat. Arbetet. Promenaderna. Stekt fläsk på onsdagar. Match varannan söndag. På lördagar, som idag, brukade han köpa solrosfrön till Amanda. Först skulle han sopade upp glaset och klä på sig. Det var inte långt till djuraffären. Han och butiksägaren sade aldrig någonting. Bara nickade till varandra. Det passade honom. Rekorderlig man. Efter fyra år hade han hört att ägaren var stum. Det var egentligen bara bra. De kunde fortsätta som förut.

Varje gång gladde han sig åt att få komma hem med de ljuvliga fröna. Öppnade dörren försiktigt så hon inte skulle märka att han återvänt.  Tog av sig skorna. Som alltid insöp han doften och smekte kinden med lädret. Någon gång blev han irriterad över denna vana. Hur kunde han stå så, som ett fån. Nu kommer jag, ropade han in i rummet. Hon sade inget, det brukade hon sällan göra, egentligen aldrig. Bara skrek ibland när man som minst anade det. Han minns den där dagen. Vägen till stationen. Varje ord kom till honom. Han blundade och lät dem komma långsamt. Nu var det 20 år sedan.

Han lade in påsen i klädkammaren. Det fanns knappt plats för många till. Vindsförrådet var redan fullt. Han skakade på huvudet.

Han rättade till duken. Ny match imorgon. Hon skrek till, därinne i hans huvud. Nu var han beredd.